Våldet mot kvinnor är en världsepidemi
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-02-28 | Publicerad 2012-02-22
Debattörerna: Det är farligare än cancer, trafikolyckor och krig
Om det vore en sjukdom skulle den kallas världsepidemi. Om det vore en oljeläcka skulle vi använda ordet ”katastrof”. Om det vore en ekonomisk kris skulle den bli huvudfrågan i den politiska valdebatten.
Nu är det ingetdera. Det är något som drabbar kvinnor, och får enorma sociala och ekonomiska konsekvenser. Det är misshandel i ryska kök och spanska sovrum, hedersvåld på svenska balkonger och i pakistanska domstolar. Mord. Våldtäkter. I alla världsdelar, samhällsklasser och kulturer och varje dag.
Var tredje kvinna världen över utsätts för våld, fysiskt, psykiskt eller sexuellt , under sin livstid. För det mesta av en man hon älskar eller har älskat.
För kvinnor mellan 15 och 44 år tros våldtäkt och våld i hemmet vara en större riskfaktor än cancer, trafikolyckor, krig och malaria.
Våldet är så vardagligt att inga larm utlöses. Men motstånd är ett val, och vi kan alla larma. Därför inledde vi för drygt ett år sedan en resa till våldsdrabbade kvinnor i tio länder. För att människor ska kunna reagera måste våldet få namn och ansikten.
Vi har träffat Blessing i Sydafrika, där över 40 procent av kvinnorna blir våldtagna någon gång under sitt liv och Akhbar i Pakistan, där en hedersmördare kan ”förlåtas” av offrets anhöriga och gå straffri. Svetlana i Ryssland, där 200 sängplatser för våldsutsatta kvinnor ska räcka till 142 miljoner invånare. Magda i Egypten, där nio av tio vuxna kvinnor är omskurna och Carina, i Sverige där vart tionde barn ser sin mamma få stryk.
Våldet kan skifta i uttryck och omfattning men har alltid samma grund. Det handlar om makt, kontroll och rädsla att förlora kontroll.
Ingen familj och inget land klarar av detta komplexa samhällsproblem ensam. Våldet är inte en isolerad fråga. Det uppstår i ett ojämställt samhälle där kvinnor anses mindre värda än män.
I det globala perspektivet ska biståndet riktas till kvinnor. Kvinnor bygger samhällen, män bygger sig själva. Jämställdhetsprojekt måste inkludera män och pojkar – forskning visar att förebyggande arbete gynnar både pojkar och flickor.
I Sverige behövs samverkan mellan socialtjänst, polis och övriga rättsväsendet och de ideella organisationerna. Kommuner som inte tar sitt ansvar riskerar kvinnors liv.
Men det är inte bara samhällets ansvar, det är också ditt eget. Du kan bidra till förändring genom att se, agera och ifrågasätta när någon utsätts för våld eller kränkningar i en relation. Våldet är inte en privatsak. Barn upplever våldet och skadas allvarligt.
Forskning finns, siffrorna ligger på bordet, så vad hindrar oss? Mer än att vi gärna föreställer oss att fasorna pågår någon annanstans, långt utanför vår makt. Fram till den tidpunkt då tillräckligt många blir tillräckligt upprörda.
Vi inspireras av följande liknelse, ur ”Half the sky” av Nicholas Kristofs och Sheryl Dunne:
”Hedersmord, sexuellt slaveri och könsstympning kan för västerländska läsare ses som tragiskt men ofrånkomligt i en värld långt, långt borta. På samma sätt såg många anständiga europeer och amerikaner på slaveriet – ett beklagligt men ofrånkomligt uttryck för mänskligt liv.
En av många hemskheter som funnits i tusentals år.
Men så, på 1780-talet bestämde sig en liten grupp upprörda britter under William Wilberforces ledning att slaveri var så stötande att det måste avskaffas.
Och så gjorde de det.”
Karin Alfredsson,
journalist och författare
Linda Forsell,
bildjournalist
Carina Ohlsson,
riksdagsledamot och ordförande SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers Riksförbund
Olga Persson,
förbundssekreterare SKR
Kerstin Weigl,
Aftonbladetjournalist