Nya myndigheter är inte lösningen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-17

Socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson: Bara en stärkt arbetslinje minskar ohälsan

Peter Eriksson och Gunvor G Eriksson skriver i Aftonbladet om sjukförsäkringen och behovet av samordning med arbetslöshetsförsäkringen. Låt mig först säga att jag välkomnar Miljöpartiets ambition att få en bättre samverkan mellan våra olika försäkringssystem. Detta är också målet för regeringens politik. Vi vill bygga en bro mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De som är sjuka och inte kan arbeta ska ha en trygg och säker sjukförsäkring, och vi ska ha en aktiv rehabilitering tillbaka till arbete för den som orkar och kan. Det förutsätter en nära samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Men att bara tala om behovet av att slå ihop myndigheter leder lätt fel. När Allians för Sverige tog över för tre år sedan insåg vi att det också behövs regelförändringar och utökade resurser till aktiva rehabiliteringsinsatser. Att bara samordna, eller lägga samman, myndigheter är ingen lösning om man inte samtidigt vidtar åtgärder för att stärka arbetslinjen.

Norge valde för några sedan att prioritera organisationsfrågor, framför att stärka arbetslinjen. Man skapade en organisation, NAV, som skulle samordna de norska motsvarigheterna till Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunernas socialtjänst. Det grundläggande problemet var dock att många hamnade i passiva ersättningar och att Arbetsförmedlingen inte hade några verktyg för att hjälpa människor in på arbetsmarknaden. Detta löstes inte genom att slå ihop organisationerna.

Handläggningstiderna har förlängts och bemötandet har försämrats. Därutöver ökar arbetslösheten. Lagen säger att max handläggningstid är tre veckor, något som väldigt sällan uppfylls. Detta innebär att människor får söka socialbidrag.

Problemen i Norge har lett till en insikt om att organisationsförändringar inte räcker. Det behövs också åtgärder för att stärka arbetslinjen och för att göra det mer lönsamt att arbeta. Därför studerar man nu de svenska sjukförsäkringsreformerna för att se om dessa kan utgöra en modell. Det handlar om tydligare regler, jobbavdrag, nystartsjobb och satsningar på effektiv rehabilitering.

Under Socialdemokraternas tid vid makten ökade antalet förtidspensionärer med 140 om dagen. Under Allians för Sveriges första tre år har antalet minskat med 50 om dagen. Det är också sjukförsäkringsreformerna som lett till att vi äntligen börjar få kontroll över utvecklingen av ohälsoutgifterna i Sverige och till att vi – även i en lågkonjunktur – förmår att göra offensiva satsningar på vård, omsorg och skola.

Jag har egentligen inget emot tankarna på organisationsförändringar, även om jag tror att Peter Eriksson och Gunvor G Eriksson underskattar både risker och svårigheter med sådana reformer. För mig är det viktigaste att människor får sina pengar i tid – inte vem som betalar ut pengarna. Myndighetssammanslagningar och organisationsförändringar kan förvisso behövas, men är knappast något alternativ till en tydlig arbetslinje.

Under en lång rad år lämnades människor vind för våg i sjukförsäkringen. Ansvaret bärs av en socialdemokratisk regering som agerade med stöd av Miljöpartiet. Alliansregeringen har ändrat på den politiken och infört en rehabiliteringsgaranti och en förstärkt företagshälsovård som successivt kommer att byggas ut under nästa år. Det handlar om att erbjuda stöd och hjälp i tid, snarare än att, som den tidigare regeringen, planlöst hänvisa människor till passiv ersättning och förtidspension.

Cristina Husmark Pehrsson