Kulturhus, lite på låtsas - typ
Hur vara drivande och debatterande med trovärdigheten i behåll?
Kulturhuset Stadsteatern ska den heta, den nya sammanslagna institutionen vid Sergels torg. Planerna är storslagna och vd:n, före detta Stadsteaterchefen Benny Fredriksson är lika glad som arkitekten bakom det hela, Madeleine Sjöstedt. Försvunna är nu de stora frågetecknen kring revisionsfirman Ernst & Youngs arbete med att skilja konstnärlig från icke-konstnärlig verksamhet. Synligt är i stället stora utropstecken i form av chefsrekryteringar och goda anslag i pengar räknat.
De sex konstnärliga ledarna som ska rekryteras till sommaren ska vara utövande praktiker inom sina respektive fält – teater, musik, litteratur, konst & design, dans, debatt. Det är en uppenbar besparing, eftersom, vilket Fredriksson också säger öppet, deras löner är en sorts verksamhetsbidrag. De ska själva inte bara driva verksamheten utan också praktiskt involvera sig.
Det är ett helt begripligt system för en teaterman: teater är kollektivt skapat och att ha en konstnärlig ledare som också regisserar är ju inget konstigt alls, tvärtom tillhör det vanligheterna. Men konst- och designområdet? Debatten? Ska den som driver debattscenen själv vara både en driven debattör med tydliga åsikter och en moderator som med trovärdigheten i behåll kan bjuda in och fördela ordet?
Stockholm kan se fram emot ett kulturhus som blir mer och mer som en teater – i betydelsen lite på låtsas men också tyvärr på riktigt.