Chappell Roans naglar är mer än bara naglar
Ett statement, ett vapen – och en stulen kultur
Chapell Roan kan knappt greppa micken när hon intervjuas på röda mattan eftersom hennes långa metalliska naglar skapar ett slags handikapp. Enligt evolutionsbiologins alla regler borde hon ha svårare att överleva om ett rovdjur attackerade henne. Kanske är det därför man förser sig själv med en så stor mängd akryl? För att på något tafatt sätt beväpna sig? Ju längre naglar desto bättre. Ett litet svep med långfingret och ögat på en fiende eller ohyfsad paparazzi hade ploppat ut och rullat iväg.
Nagelsalongsindustin är en av de snabbast växande sektorerna inom skönhetsindustrin och fortsätter öka eftersom den utrustning och kunskap som krävs för att starta en hemmasalong i sitt vardagsrum inte är särskilt avancerad. I en liten skrubb längst in i en redan liten hårsalong satt en tjej som jag knappt vågade fråga åldern på och målade perfekt symmetriska linjer på mina naglar för bara några veckor sedan. “Självlärd”, berättade hon för mig till tonerna av Lana Del Ray i bakgrunden.
Flera svenska artister har adderat nagelkonsten till sin scenkostym. Daniela Rathana har på samma sätt som Chapell Roan hämtat inspiration från dragkulturen och queervärldens expressionistiska uttryck. Där skandinavisk minimalism aldrig någonsin fått en syl i vädret och där mindre aldrig varit lika med mer. Även frontfigurer för svensk musikexport, som Zara Larsson och Loreen, har haft fem plus-naglar på sina tio små fingrar, värda att benämna som inget mindre än imponerande hantverk.
Men nagelkonst är mer än bara ett stilistiskt statement. Det är också svart historia och kultur. I en artikel i The Cut beskrivs det hur den långa nageltrenden ofta härleds till Kylie Jenner. “Ett antagande som skulle kunna vara roligt om det inte vore så förolämpande”, skriver Asia Milia Ware, eftersom långa naglar under lång tid beskrevs som “ghetto”. Löshår och slang, grälla färger och arbetarklass. Men man kan inte ha långa naglar om man arbetar på McDonalds och av just den anledningen skaffar man naglar som syns på långt håll. Klassisk distansering. Ju galnare design desto friare själ. Inget jävla serviceyrke här inte. Den “högsta formen” av self-expression, enligt The Cut. Ett uppror mot vita skönhetsnormer.
Men i en svensk kontext kanske man snarare associerar lösnaglar med lågstatus. Ljudbilden kring tjejerna längst bak i bussen. Naglarna trummande mot energidryckens alimminumförpackning, hastigt tuggande tuggummi, skorna på sätet och Tiktoks från telefonen utan hörlurar. Jag tar kulor för dem. Jag vill att de ska veta att jag är på deras sida, och att om naglarna kan få dem att uppta några millimeter mer av världens mansdominerade atmosfär så är jag för.
Nagelsalongerna utgör en alldeles särskild plats i stadens hjärta. Ett intimt möte som blottlägger både klass och etnicitet. Ett sådan möte som sällan äger rum utanför de acetondoftande väggarna och därför ett intressant studieobjekt. Den betalande vita kunden som kommer och går utan att säga mycket mer än “burgundy röd” och pekar på den mandelformade nageln på den laminerade lappen. Medan arbetarna oftast består av kvinnor och män som andas in farliga kemikalier under långa arbetspass, och talar på ett språk som kunderna inte behärskar, vilket sociologen Miliann Kang menar kan betraktas som ett tveeggat svärd. Å ena sidan ett slags motstånd mot den underordning som krävs av servicepersonal. Å andra sidan skapar det ett större beroende gentemot ägare och chefer vilket kan göra det svårare att ifrågasätta dåliga arbetsförhållanden.
Det ser likadant ut oavsett om man befinner sig på Manhattan eller i Malmö. I alla fall om man går till de billiga salongerna. Men influerare och kändisar i Stockholm går bara till en och samma salong på Östermalm hos en tjej som snackar svenska och heter Frida där kostnaden är dubbelt så dyr. Man säger längre och mörkare och tjockare och undrar vad det man håller på med betyder? Motstånd? Fåfänga? Exploatering eller exploateras?
Så länge man är beredd att betala kan man undvika frågorna som uppstår i ens huvud under de minuter som man sitter hand i hand med en främling som man betalar för måla ens naglar i höstens mörkaste nyans.
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med