Mediejättens hån
Åsa Linderborg om DN:s krokodiltårar över Mittmedias kris
I onsdags kväll twittrade Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski att tidningen hade ett stort medieavslöjande på gång.
Det var en teaser som väckte spänning, vad är det de fått nys om? Att Alice Bah Kuhnke ska avgå? Att den kommande medieutredningen ska föreslå ett presstödssystem som premierar originaljournalistik och inte omskrivningar av redan magra TT-telegram?
Det DN hade att berätta var att krisande Mittmedia – som bland annat har Gefle Dagblad, Sundsvalls tidning och Nerikes Allehanda – kanske ska avskeda 400 journalister och göra sina publikationer till gratistidningar.
Allt är bara spekulationer, men tidningen braskar ändå på. Kulturdelen toppar med tre helsidor. Martin Jönsson skriver att det här är ”Förödande för demokratin och djupt tragiskt för journalistiken”.
Att Mittmedia står inför drakoniska neddragningar som kommer få allvarliga konsekvenser är lika säkert som amen i kyrkan. Så ja, nog bär framtiden hot om tragedi. Och Martin Jönsson är säkert uppriktig i sin oro över lokaljournalistikens framtid, det måste ju alla journalister och demokrater vara. Men det är ändå något med DN:s enormt uppslagna publicering som inte känns riktigt rent.
När Svenska Dagbladet för fyra år sen drabbades av åderlåtning, startade DN en prenumerationskampanj med rubriken: ”Tack SvD för en god match”. Kannibalismen i den allt skakigare medievärlden fick DN att frossa inför en möjlig likskändning. Så agerar den stora mediemakten, upphöjd över alla andra: Nu när ni ska dö, tar vi hand om era kunder. SvD lever fortfarande, man är större än DN på nätet.
Med detta i minne känns Wolodarskis twittrande snaskigt.
Även Bonnierkoncernens samtliga tidningar har genomlidit enorma nedskärningar, i lokaljournalistiken har man karvat friskt. Sydsvenskan ligger ute till försäljning sen två år tillbaka. Ingen vet vad som händer om en köpare inte snart dyker upp. Dessa neddragningar har aldrig blivit föremål för alarmerande rubriker i de egna spalterna.
Det är alltid svårt för ett mediehus att problematisera sina egna neddragningar, men Bonnierpressen har gjort det på sitt eget sätt: en evighetslång hyllningsjournalistik över vd:n Gunilla Herlitz, som till en årslön och bonuspremie på 19 miljoner friställt hundratals medarbetare. Sparpaketen drabbar aldrig cheferna.
I DN:s senaste slakt var det några trilskande journalister som vägrade ta avgångsvederlag. De sattes på helt meningslösa arbetsuppgifter i en annan del av stan. Det tog tidningen Journalisten ett halvår innan Peter Wolodarski nedlät sig att ge ett pratminus om ”frysboxen”, en mobbningskonstruktion som kostade 30 miljoner.
I en kommentar i Dagens Opinion angående DN:s ”scoop” om Mittmedias bekymmer, välkomnar Rolf van den Brink syrligt Peter Wolodarski till den grabbkultur som präglar den privata mediemakten.
Chefstoppen är en klick som ställt sig vid sidan om reportrarna, redigerarna och de andra slitvargarna. Mot löften om enorma bonusar och fallskärmar för egen del, svingar de stenhårt yxan mot dem som ska göra journalistiken. Ett dussintal män, ofta utan publicistisk erfarenhet, studsar runt på de olika chefsstolarna. Renons på patos för journalistiken skär de ner på de redaktionella resurserna i försäkran om att det här ska vässa journalistiken ytterligare. Stridsropet lyder ”digitalisering!”.
Och det är på den punkten som Mittmedia har gått bort sig för egen maskin. Det här är koncernen som hade så hög svansföring om sin digitala kapacitet, att de inte förstod värdet av det de redan hade – en visserligen åldrande men ändå papperslojal prenumerantstock.
Fel hanterat blir digitalisering en datorlåtsasjournalistik som kör läsarnas förtroende i botten.
CH Hermansson, Vänsterpartiets förre partiledare som begravdes i tisdags, myntade 1965 begreppet ”de femton familjerna”. Till en av de familjer som då kontrollerade 75-80 procent av det svenska näringslivet hör Bonnier. När Affärsvärlden femtio år senare uppdaterade CH:s lista fann de nya namn, men Bonnier står där alltjämt.
Det är med andra ord en Sveriges största makthavare som utropar sig till det fria ordets riddare. Med sådana resurser är det inte svårt att klia sig själv på ryggen, samtidigt som man ger sken av att inte ha problem för egen del.
Oavsett vad som händer Mittmedia bygger DN:s bombastiska avslöjande på en spekulation. Här ska ni få en till: Krasst ekonomiskt är DN den mest överbemannade tidningen. Rimligtvis väntar stora neddragningar även för dem. Det kommer säkert inte leda till rubriker i kulturdelen om att demokratin är under hot.
Lika säkert är att konkurrerande publicister och journalister kommer ha hyfs nog att avstå krokodiltårar på Twitter. Varje enskild neddragning på det skrivna och talade ordet är en gemensam angelägenhet och en sorg för oss alla.