Eliterna slog först under kravallerna i Göteborg
När jag mardrömmer om fascismen är det Schillerskas skolgård jag ser
Den 26 september år 2000 utfärdade en rad borgerliga opinionsbildare en skarp varning på Dagens Nyheters debattsida. Den idémässiga atmosfären hade ”förpestats” av globaliseringskritik, menade de. Folk hade blivit rädda, ”känslan av att leva i en värld på fallrepet har anammats av alldeles för många” och nu var ”nationalpopulistiska och främlingsfientliga partier” redo att ”bestiga den politiska maktens högsta toppar”.
Bakgrunden var den globala rättviserörelsens framväxt, en vänsterreaktion på den förskjutning av makt till storföretag, finanskapitalister och mellanstatliga organ som rörelsen menade fördjupade den ekonomiska ojämlikheten och urholkade demokratin. Den var bred och horisontellt organiserad och kan ses som ett försök att skapa ett modernt vänsterblock, befriat från kalla krigets sekterism och partipolitiska motsättningar.
I tårgasdränkta toppmötesprotester från Seattle och Washington till Prag och Nice ansatte rörelsen de politiska eliterna med krav på skuldavskrivningar för de fattiga länderna, skatt på finanskapitalet, fackliga rättigheter och stärkt välfärd.
Den svenska borgerligheten kopplade oblygt samman den med fascister och radikalhöger. Front National ställdes sida vid sida med Reclaim the Streets och Attac, Dansk folkepartis ledare Pia Kjaersgaard jämte vänstertidningen Le Monde Diplomatiques chefredaktör, socialisten Ignacio Ramonet.
Bland undertecknarna stod bland andra KD-ledaren Alf Svensson och Moderaternas nuvarande partiledare och partisekreterare Ulf Kristersson respektive Gunnar Strömmer, mindre kända på den tiden.
Här tändes stubinen till det våld som exploderade när polisen ett dygn senare angrep en demonstration och Avenyn förvandlades till en kravallzon
EU-toppmötet i Göteborg 2001 skulle ha blivit rörelsens första verkliga möjlighet att göra sig hörd i Sverige. Den gick in med tidsandan i ryggen, gödd av missnöjet med 90-talets nedskärningar och det kvardröjande EU-motståndet. Den kom ut fysiskt blåslagen, beskjuten av polisen, politiskt utfryst och medialt demoniserad.
Det sköra förtroendet mellan polis och demonstranter bröts redan på första dagens morgon, då polismästare Håkan Jaldung kl 9.45 den 14 juni gav order om att spärra av Hvitfeldtska gymnasiet. Man låste in hundratals demonstranter som skulle sova på skolan och slog ut organisatörernas samlingscenter.
Polisen konstaterade nöjt att ”det polisiära övertagandet av denna skola är ett hårt slag mot aktivisterna”, eftersom utrustning beslagtogs och många fängslades.
Här tändes stubinen till det våld som exploderade när polisen ett dygn senare angrep en demonstration och Avenyn förvandlades till en kravallzon med stenkastning och brinnande barrikader.
Det fanns utan tvivel de som rest till Göteborg med beredskapen att krossa skyltfönster och kasta sten. Det var mönstret från alla tidigare toppmöten, och det som gav protesterna medial uppmärksamhet: en pangad ruta slår ju alltid ut en massdemonstration. Men med insatsen mot Hvitfeldtska skapades en våldsförstärkare som legitimerade kravallerna bland långt fler.
Från den punkten rådde undantagstillstånd, där polisen fick fria händer, ivrigt påhejad av politiker och okritiska medier som gjort sig beroende av poliskällor.
De kastade sten, red ner folk och pryglade värnlösa. De höll hundratals oskyldiga människor inringade på Viktoriabron och Järntorget i timmar – en insats senare underkänd av JK.
De sköt skarpt och var millimeter från att döda en ung man, och de manipulerade filmerna av skottlossningen för att framställa det som att polisen varit akut hotad.
Grön Ungdoms dåvarande språkrör Zaida Catalán, själv oprovocerat misshandlad, uttryckte för journalisterna Dan Josefsson och Fredrik Quistbergh det många tänkte: ”Polisen är här för att skydda oss, någonstans är jag ändå övertygad om det. Men jag blev brutalt överbevisad om att det inte är så.”
När jag mardrömmer om fascismen, är det Schillerskas skolgård jag ser
För mig har särskilt en händelse etsat sig fast. På jakt efter en spöklik beväpnad tysk terrorist stormade nationella insatsstyrkan Schillerska gymnasiet, hotade sovande ungdomar med automatvapen, tvingade ner dem på skolgårdens asfalt och förnedrade dem med rasistiska och sexistiska tillmälen.
”Jag kan inte säga annat än att man ska avhålla sig från att vara nära ligister, marodörer och huliganer”, förklarade Jaldung insatsen (TV4 17 juni 2001).
Några sådana hittades inte. Ingen av de 78 personerna på skolan misstänktes för något brott. JK förklarade senare frihetsberövandet som olagligt.
Kaos, missförstånd, arga och rädda poliser kan man förstå, men inte våldet från dem som har full kontroll. När jag mardrömmer om fascismen, är det Schillerskas skolgård jag ser.
Med tiden lyckades medierna ge en sannare bild, inte minst genom fantastiska insatser av Erik Wijk och SVT:s Uppdrag Granskning. Göteborgskommittén skapade en klarhet som gav upprättelse åt demonstranterna och i viss mån läkte såren.
Men ärren sitter kvar. När det brann till på riktigt förvandlades Sverige till ett totalitärt samhälle. Under några svarta veckor stod alla samhällets eliter, inklusive en rad prominenta vänsterdebattörer, på samma sida och gav samma öronbedövande budskap: Aktivisterna var demokratihatande terrorister som våldtog en stad. Åsiktskorridoren blev en isoleringscell.
Polisen belönades med rosor, och friades senare undantagslöst i rättssalarna.
På den andra sidan stod de som varit där. Enligt forskarrapporten Aktivister (2006) fick fyra av fem som själva var på plats i Göteborg minskat förtroende för polis och rättsväsende, 57 procent fick lägre förtroende för regeringen och 40 procent för politiska partier i allmänhet.
Jag är en av dem. Jag såg med egna ögon belägringen av Hvitfeldtska, kravallerna på Avenyn, det avvärjda försöket att storma Fritt Forum och inringningen på Järntorget. Och det stämde inte med vad jag läste i tidningarna eller hörde politiker och debattörer säga. Min syn på samhället har aldrig riktigt blivit sig lik.
En långtgående högervridning av samhällsklimatet inleddes
20 år senare tror jag man kan förstå Göteborgshändelserna som en symbolisk och psykologisk vändpunkt. Det var det första slaget i en snabbt följd. Samma sommar dödades en demonstrant av polisen under rättviserörelsens protester i Genua. När terrorattackerna i USA och det amerikanska ”kriget mot terrorismen” bara några månader senare sände 2000-talets mest betydelsefulla politiska impuls över världen och överallt förde upp terrorism, islamofobi och övervakning högst på dagordningen, pressades vänstervågen också i Sverige tillbaka. En långtgående högervridning av samhällsklimatet inleddes.
Från kritik av storföretag och finanskapitalister till invandrarhets och muslimnoja.
Från internationell solidaritet till skryt om EU:s miniminivå.
Från försvar av välfärdsstaten till arbetslinje och utförsäkring.
Jag hör en socialdemokratisk minister vägra sända vaccin till fattiga länder.
Jag läser moderatpolitiker som vill sätta in militär mot civila.
Det borde egentligen inte ha kommit som en överraskning. I den på sin tid betydelsefulla dystopin Globaliseringsfällan, på svenska 1998, varnade journalisterna Hans-Peter Martin och Harald Schumann för hur de globala eliterna skapade ett 20-80-samhälle, som ställde ”marknaden” i konflikt med demokratin. De spådde en otäck nationalistisk backlash. Om man inte kunde återreglera ekonomin, så riskerade effekten att bli främlingsfientlighet, högerradikala partier på frammarsch och en individualisering av sociala problem med utstötning av socialbidragstagare, arbetslösa och sjuka som följd.
Det var en version av Karl Polanyis tes i Den stora omdaningen från 1944 om ”den dubbla rörelsen”, där en hänsynslös marknadsexpansion framkallar proteströrelser – till höger eller vänster – som försöker ”återinbädda” ekonomin i samhället.
På så vis var det tidiga 2000-talets mobilisering ett gyllene tillfälle som gick förlorat
Man kan kritisera många av Martins och Schumanns antaganden om globaliseringen, de är otydliga med hur förskjutningarna skulle gå till, och de kunde förstås inte förutse krigsvindarna från USA.
Men invändningarna till trots, i det stora fick de rätt, här är vi nu: med en oreglerad kapitalism och en nynationalistisk reaktion.
På så vis var det tidiga 2000-talets mobilisering ett gyllene tillfälle som gick förlorat.
”Domedagsprofeter, opportunister, missnöjesprofitörer och politiska huliganer” löd beskrivningen från DN-debattörerna. Det var ett symptomatiskt uttryck för hur eliterna reagerade överallt: de förmådde inte skilja rörelser som kämpade för jämlikhet och internationell solidaritet från rasister och nationalister.
De försatt därför möjligheten till en historisk kompromiss, där den kapitalistiska expansion vi kallat globalisering skulle kunna vinna stöd och stabilitet genom sociala eftergifter och ges ett mänskligare ansikte.
De vägrade lyssna på globaliseringens kritiker till vänster.
Nu gör de istället upp med dess direkta fiender till höger och är, med deras eget gamla ordval, redo att låta nationalisterna ”bestiga den politiska maktens högsta toppar”.