Clarksdale: Där Bessie dog flagnar minnet av svarta hjältar
Den vita färgen har flagnat på brandväggen och det är ingen som bryr sig om de tre figurerna som är målade på den.
Folk åker in för att tanka, köpa chips, cigaretter, pilsner och sprit.
Killen med hatten heter John Lee Hooker. Han bredvid heter Muddy Waters, han växte upp en bit härifrån och var en av de största bluesmännen genom tiderna. Längst till höger står Bessie Smith.
Muddy Waters är onekligen Clarksdales store son. På 50-talet skrev han en låt som hette Rolling Stone. En känd engelsk popgrupp plockade upp namnet och gjorde det till sitt.
Tidningen Rolling Stone, världens viktigaste musiktidning på sin tid, heter också som den gör av en anledning.
Muddy Waters växte upp i ett Södern som inte direkt hyllade och lyfte fram svarta genier.
Han och Bessie Smith levde i en skoningslös verklighet. En verklighet där Billie Holiday 1939 med blodisande röst kunde sjunga om Strange Fruit som hängde från Söderns träd och vajade i vinden.
Det kör hela tiden in bilar på macken. Vänliga människor nickar åt mig där jag står och glor.
Sweden? Och vad gör du här? Bluesturist. Många såna kommer hit. Mest utlänningar.
Man ser att många inte har det så gott ställt. Bilarna är gamla och körs med nedvevade rutor eftersom de inte har någon luftkonditionering. Solen är på väg ner och det är fortfarande omkring 40 grader i luften. Många har satsat på rejäla boomboxar till sina gamla skrothögar.
Det dånar av Tupac, 50 Cent, Chris Brown och andra moderna begåvningar. Begåvningar som i motsats till de gamla bluesgenierna badar i pengar och vältrar sig i lyx. Man förstår att de kan ses som förebilder för folk i de här trakterna där matkuponger och kronisk arbetslöshet är en trist verklighet för alldeles för många.
Jag nickar åt Jerome, en kille i 35–45-årsåldern som svänger in på macken med sin gamla röda japanska bil. Han har inte heller någon luftkonditionering.
Radion är trasig också, säger han.
Det luktar både bensin och diesel på macken. Och rök från Jeromes cigarett. Vi snackar om lite av varje. Om det finns nån fisk i ån ett kvarter bort.
Nä, men orm. Inget ställe jag skulle bada i alla fall.
Bessie Smith skulle inte heller bada när hon var på väg hit från Memphis den 26 september 1937.
Gamla Highway 61 är en otroligt monoton vägsträcka. Landskapet är plattare än platt. Är det nånstans man kan somna bakom ratten så är det här. Det är förtvivlat lätt gjort om man är ute på en långstyrning.
Om Bessies älskare Richard Morgan sov eller inte ska jag låta vara osagt. Men han brakade i alla fall in i en långsam lastbil som körde framför honom på 61:an. Trätaket på den gamla Packarden slets av och Bessie Smith, antagligen med armen utanför fönstret, fick ta hela kraften i smällen.
En doktor stannade och ringde efter en ambulans som aldrig kom. Han bestämde sig för att själv köra in henne till sjukkhuset.
Då blev hans bil påkörd. Fler skadades.
Så kom två ambulanser. En för de svarta och en för de vita. Bessie Smith fick högerarmen amputerad.
Hon dog på den svarta sjukstugan. Som sen döptes om till Riverside Hotel. Sunkigare ställe får man leta efter. Skräp och bråte överallt. Hela stället ser ut att kunna ramla ihop när som helst. Men för den som verkligen vill går det visst fortfarande att bo där.
Jag frågar Jerome om jag kan ta en bild av väggmålningen genom hans bildörr.
Varför inte. Kul målning, men vilka är det där egentligen?
Killen i hatten är John Lee Hooker, Bessie Smith står till höger. Han i mitten är Muddy Waters, han kom härifrån.
Det gör jag också, men den snubben har jag aldrig hört talas om, säger Jerome.
Dom där två andra … har jag nog inte heller hört talas om.
