Personsökarbomberna kommer inspirera fler
Prata mindre om kulturkriget och mer om krigets kultur
I onsdags minglade Natos militära techfolk, lobbyister och cybervapen-branschen på ett Scandic-hotell i Helsingfors. Mellan programpunkterna på konferensen TechNet Europe, var samtalsämnet självklart: de tusentals exploderande personsökarna i Libanon.
Att Israels säkerhetstjänst lyckats smyga in sin elektronik och sprängdeg i Hizbollahs handhållna utrustning är spektakulärt. Och skrämmande; samma metod kan användas mot uppkopplade enheter överallt. Även i Sverige.
På scenen stod Khashayar Farmanbar. På god engelska lyfte Sveriges tidigare digitaliseringsminister vikten av att hålla koll; okända, manipulerade saker kan hamna i vår infrastruktur och vapenarsenal. ”Spårbarhet är framtiden!”, ropade Farmanbar. Den Irankritiske Farmanbar verkade syfta på just den kontrollmekanism som uppenbarligen gått åt fanders för Hizbollah. Publiken skruvade på sig. Lite … too soon, kanske?
Samtidigt twittrade Liberalernas utrikespolitiska talesperson Joar Forssell en bild av en personsökare. I displayen stod ett ironiskt ”Shalom”. Forssell är inte bara riksdagens kanske främste Israelvän – han är också en av vapenindustrins största politiska förkämpar. Så för Forssell var personsökarbomberna dubbel jackpot.
Även Israel ser attacken som en dubbelseger: Premiärminister Benjamin Netanyahu behövde återupprätta sin image efter misslyckandet innan massakern den 7 oktober. Och människor i Beirut vittnar om återhållen panik. Folk tittar skräckslaget på förbipasserandes telefoner – när smäller det igen?
Kriget blir allt mer ett känslokallt distansarbete där du aldrig ser fiendens ögon
Vi avhandlar ofta kulturkrig, om hur värderingar skapar konflikt. Kanske borde vi prata mer om krigets kultur – hur gränserna för konfliktens våldsmetoder när värderingar och attityder ändras. Dessa gränser förflyttas på miltec-mässor och konferenser som Technet Europe. Teknisk innovation som de fysiskt hackade personsökarna skapar efterfrågan. Och när en aktör går före, följer andra efter – stater och terrororganisationer. I praktiken är det teknikutvecklingen som bestämmer krigets oskrivna lagar.
De exploderande personsökarna är en perfekt symbol för krigföringens nya era. Det mekaniserade kriget digitaliseras. I Ukraina dras tunga amerikanska Abrams-stridsvagnar tillbaka från fronten – de har svårt att hävda sig mot ryska drönare. Samma sak sker på den andra sidan; ukrainarnas billiga och fjärrstyrda teknik slår ut ryssarnas dyrare vapenslag. Kriget blir allt mer ett känslokallt distansarbete där du aldrig ser fiendens ögon. Mindre ”Band of brothers”, mer virtuellt Teamsmöte.
Israel har en lång historik av bomber i vardagliga objekt – så kallade ”booby traps”. PLO:s franske representant Mahmoud Hamshari dödades 1973 när Israels säkerhetstjänst detonerade dolda sprängämnen i hans fasta telefon. I januari 1996 exploderade mobiltelefonen som Hamas bombmakare Yahya Ayyash höll i handen. Den militära förnedringen ledde till eskalation. Som hämnd dödade Hamas 78 israeler i en självmordsattack två månader senare. I april samma år genomförde Israel den massiva hämndoperationen ”Vredens druvor”. Enligt en FN-rapport, placerade israeliska specialstyrkor då ut försåtminering, alltså dolda bomber, även den gången. Skräcken tvingade hundratusentals på flykt, många menar att det var ett av operationens mål. Japp, det som händer i Libanon och på Gaza 2024 känns som deja vu.
På Gazaremsan fungerar mobiltelefonen som riktmärke. Signalerna från målets datatrafik blir en fyr när Israels riktar in sina precisionsbomber. ”Precision” är dock ett relativt begrepp; oskyldiga dör ofta i dessa ”kirurgiska” attacker. Personsökarattacken var inget undantag – flera barn lemlästades och dog. Men i de AC-svala kontorslandskapen, långt från slagfältet, har man räknat på det där. Visst – oskyldiga drabbas, men inte så många som i krigets tidigare tidsåldrar. Alltså är den nya tidens krig humant. Och framför allt: bara fienden, inte vi, behöver dö i striden.
Hizbollah använde personsökare av en anledning: Israel är världsledande på statsunderstödd hacking av mobiler. Men varken Israel eller någon annan vill kännas vid de trojanska personsökarna. Statsterrorism är ju ändå lite kontroversiellt. Attackerna i Libanon bryter mot FN:s ”Konvention om vissa konventionella vapen” från 1980. Israel har skrivit under den, men konventioner är schweizerostar med noga utkarvade hål. Där kan stater och säkerhetstjänster krypa vidare i ett ständigt skyttegravskrig mot mänskliga rättigheter.
Samtidigt som den andra vågen i Israels attack sprängde walkietalkies i Libanon, försåg sig lobbyisterna av mässgodiset på Scandic i Helsingfors. Det finns de som tjänar på en osäkrare värld. På scenen: paneldebatt om ett mer ”proaktivt” Nato. Rubriken för programpunkten: Bismarck-citatet ”Det möjligas konst”. Om att låta pragmatiken, inte ideologi eller värdegrund, styra sina aktioner.
