Konsumenten är maktlös
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-07-13 | Publicerad 2016-04-21
Kristofer Andersson om modebluffen att vi kan shoppa oss till en rättvis och hållbar värld
Låt oss tala om konsumentmakt. En idé om ett gemensamt inflytande, i en tid då tanken om kollektivet är satt på undantag, där plånboken är ombudsman för individen.
Ett ord för rävar, tillgängligt endast för den som sitter på ett betydande disponibelt kapital. Inga cash, inget inflytande.
Knappast raketforskning. Ändå åberopas konsumentmakt som svaret på allt från miljöförstöring, svält till kvantgravitationens lösning.
Så också i Aftonbladets webbserie Sweatshop, där två unga modebloggare, Sarah Tjulander och Lisa Tellbe, åker till Phnom Penh i Kambodja för att ”få reda på mer” om textilarbetares arbetsförhållanden. ”De har ingen aning om vad som väntar dem”, proklamerar säljtexten.
Själv vet jag vad som väntar: trettio minuters habil kritik av globala klädkedjor - i Sverige synonymt med H&M. En berättelse som berättats förr. Den tillhörande granskningen från Aftonbladet är en catwalk av vintagenyheter i ny skrud.
Det är möjligt att Sarah och Lisa inte kände till kollapsen av fabriksbyggnaden Rana Plaza i Bangladesh den 24 april 2013, när 1 130 fabriksarbetare miste livet. Och rapporten från Human Rights Watch om arbetsrättsbrott i Kambodja försvann snabbt i nyhetsflödet. De flesta tycks lida av kollektiv tunnelhörsel. Informationen går in på ena sidan och ut genom den andra.
Sarah och Lisas förkunskaper är därför inte särskilt intressanta. De verkar vara skarpsinniga personer – i kontrast till produktionsteamet, som inte kan låta bli att insinuera hur tossigt det blir när sminkade tjejer i högklackat slängs in i ”verkligheten”.
”Sweatshop” som program är däremot intressant, som representant för hur Sverige talar om mode, både som konst (jätteytlig) och som industri (jättedum). Sömnigare än Stilnoct för någon som anser att mode i sina bästa stunder är vår tids mest radikala konstform.
Slutsatsen är ständigt banal: Konsumenten måste ställa krav på ”hållbart mode”, ett begrepp som i sig är en oxymoron, eftersom det ena ordet gynnar det långsamma, medan det andra föredrar förändring.
Det är lätt att misstänka att de låga kunskapskraven hänger samman med att modevärlden är en plats där kvinnor inte bara tillåts uttrycka sig, utan också har makt. Några suggestiva intervjuer med bolagsföreträdare, du är hemma. Några åsikter om att det är dags att utkräva att klädkedjorna bygger egna fabriker, somna med god moral.
Falsarier funkar också bra. Som när Aftonbladets ledarsida fastslog att det under Stockholms modevecka inte ordnades ett enda samtal om hållbart mode. Motsatt information stod att finna i det officiella schemat för den som pallade leta två minuter.
Mot denna okunniga fond blir tugget om konsumentmakt begripligt. Eftersom ingen verkar veta vad de snackar om kan vi lika gärna shoppa oss ur den globala fattigdomen ytterligare en gång. Men låt oss titta på vad denna makt innebär.
Det är sant att chansen är större att ett dyrt plagg är tillverkat under drägliga arbetsförhållanden än ett billigt dito. Om detta är de flesta överens, men ord är inte handling. Att delar av vänstern – låt oss kalla dem Göran Greider-falangen – samtidigt sätter heder i att köpa billiga trasor är oanständigt.
När väskdebatten om Mona Sahlin rasade hävdade Greider att för en ”socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande”.
Även om priset för väskan var astronomiskt, var den också en följd av en process där garveriets kunskaper (Vuitton har bland annat använt sig av Tärnsjö Garveri i Sverige) värdesattes, där urvalet av skinn tog lång tid och där slutproduktionen gav personen bakom symaskinen en hyfsat rimlig summa.
Om väskan så kostat två miljoner, hade den fortfarande passat solidaritetsivraren Greider bättre än valfri tröja för hundra kronor.
Det var dock några år sedan. I dag producerar inte de stora modehusen två kollektioner per år, utan sex eller åtta. Inte för att de tycker att det är roligt, utan för att någon efterfrågar kläderna, nämligen the last action hero: konsumenten.
Facit blir billigare produktion och högre slutpris. Den diskrespansen har vår hjälte själv bidragit till, understödd av en samtid där vi förväntas äga allt, men inte betala för något. Och även om du köper ”Made in Italy” är det omöjligt att ta reda på var plaggets olika delar är producerade. Detta är konsumentmakt i praktiken, bortom dimridåer av marginella förbättringar för dem längst ned.
Jag är inte bättre. Som tonåring hade jag, som Magnus Uggla uttrycker saken i pjäsen Hallå! Popmusik, kickar å kläder, ingen glädje på insidan. I stället fick jag hitta den på utsidan och jag fann den i kläder. De tillät mig att vara den jag var, när ingen annan gjorde det. Konsekvensen är en garderob som i dag motsvarar ungefär 40 årsinkomster för en arbetare i Bangladesh som lever på minimumlön.
När jag skriver det här bär jag en jacka från den ryske designern Gosha Rubchinskiy, vars kommunistflirtande design älskas av europeisk subkulturell ungdom. Den är producerad i Rumänien. Det är möjligt att de tusenlappar som jag betalade är ett resultat av en anständig produktion, men det är samtidigt ett faktum att textilindustrin i EU:s östliga medlemsländer präglas av betydande brister i lönesättning och arbetsförhållanden.
Det om ordet konsumentmakt. Det finns ett annat ord, lämpligt för att beskriva dem som tror att plånboken kan ersätta röstsedeln när de utkräver moral av multinationella företag: Lurade.
Kristofer Andersson