Städare sopas under mattan
Mikael Nyberg om EU-palatsen i Bryssel efter terrordåden – rasism och segregation
Efter de senaste blodigheterna i Bryssel får jag ett mejl från en vän i staden. Anass bor i Molenbeek, stadsdelen där terroristerna levde. Han är från Marocko och han är städare i ett av EU-palatsen.
De hade just avslutat morgonens pass när en av bomberna briserade. Han var 100 meter från den utsatta tunnelbanestationen, och flera av hans arbetskamrater stod och väntade på sina tåg.
De klarade sig, men han är ”mycket ledsen och mycket arg”, skriver han. De är dubbla offer. De riskerar att bli dödade som alla andra, och var de än rör sig på stan glor folk på dem som om de vore terrorister.
Den senaste nyheten från Bryssel kommer inte att göra saken bättre: en av självmordsbombarna vid flygplatsen städade i EU-parlamentet två somrar för några år sedan.
Jag träffade några av städarna i Bryssel i höstas. De är invandrare, de flesta från Nordafrika, och deras jobb är att städa upp efter unionens politiker och ämbetsmän.
De är inte anställda av EU-organen utan upphandlade efter lägsta pris. För varje ny upphandling blir arbetsvillkoren sämre. Förr skulle en städare klara två våningar med 65 rum på tre timmar. Nu är betinget tre våningar med 140 rum.
– Vi blir som maskiner, förklarade städarna. Vi ska producera mer och mer och mer. Men den här maskinen är inte som andra maskiner. Den går inte att reparera när den går sönder. När du inte klarar jobbet längre sparkar de ut dig.
Till arbetsbelastningen kommer en annan börda: det förakt och den misstro de dagligen ska uthärda.
De jobbar två pass om dagen: tre timmar tidigt på morgonen, ytterligare några timmar på kvällen. De har krävt städning på kontorstid, men EU-politikerna och tjänstemännen vill inte veta av dem. Arbetskraften behöver de, men människorna som tillhandahåller den ska vara osynliga.
En städerska berättade vad som kan hända när hon tar sig ner till omklädningsrummet efter avslutat pass: Hissen stannar på en våning. Dörrarna öppnas och där står ett par EU-parlamentariker. Då får hon kliva ur och låta dem ta hissen.
Förr fick städarna som alla andra funktionärer i EU-byggnaderna parkera sina bilar i garagen. Det får de inte längre.
Det skylls på säkerheten. I de nya kolonialkrigens epok är varje städare från Nordafrika en potentiell fiende.
Så här ser hotbilden ut:
”I krig tar sig utlänningar hit våldsamt och öppet; i fred är deras ankomst mindre dramatisk och deras närvaro mindre påträngande, men verkningarna kan vara lika långtgående.”
Orden kunde komma från Nationella fronten eller Pegida, men författaren är en av EU:s främsta utrikespolitiska strateger. Han heter Robert Cooper.
Det är ingen allmän främlingsfientlighet eller vithetsnorm som styr. Bryssel är fullt av migranter, men de är av två sorter. Somliga tillhör den resande EU-cirkusen, andra städar, lagar maten och bygger husen. Föraktet, misstron och undantagsbestämmelserna drabbar bara den ena gruppen.
Kamal, en av städarna, berättade om sin namnbricka. Framsidan är blå och försedd med städbolagets logga. Den signalerar att han tillhör tjänstefolket. Baksidan är vit. Den går inte att skilja från ämbetsmännens namnbrickor.
– Har jag den blå sidan utåt ser de ner på mig, säger han. Men vänder jag på brickan tar ingen notis om mig. Då är jag en av dem.
– Det är en rasism som överskrider hudfärgen, en rasism fixerad vid yrket.
Fientligheten som städarna i EU-palatsen i Bryssel möter är mättad med klasshat och imperialistisk ideologi. Den är funktionell, lönsam, produktiv. Den främjar överexploateringen av arbetarklassens undre skikt och de militära operationerna i kapitalismens periferi.
Jag frågade städarna om de försökt snacka ihop sig och sätta sig till motvärn. Det går inte, svarade de. Den som kräver sin rätt åker ut. Beställaren av städtjänsterna kan när som helst peka ut en städare och säga:
– Dig vill jag inte se här mer. Ge mig brickan.
I Dagens Nyheter (23 mars) skriver experter från Försvarshögskolan om Molenbeek och andra ”misslyckade samhällen” i Europas mitt. De kräver att statsmakten ska gripa in och röja upp. Ledarredaktionen fyller på: ”Samhället måste ta tillbaka förlorad mark innan det är för sent.” Försöken blir förmodligen lika lyckosamma som interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen.
Vi lever i ett historiskt bakslag. Kapital ackumuleras i överflöd i ena änden, missriktad vrede i den andra.
Städarna i Bryssel söker sitt spår. De är fackligt organiserade, de har avtalsenliga löner och ombud att vända sig när de hamnar i trassel med cheferna. Men utan kollektiv rörelse kommer de inte långt.
Så är det för de flesta av oss. Här gömmer sig också en utväg.
Fotnot: Kamal är ett fingerat namn.