Unga, uppkäftiga 90-tal
Ulrika Stahre ser en tillbakablick – och allt faller på plats
Om spännvidden hos Moderna museet någon gång ska mätas, så är det just nu. I de stora salarna Turner Monet Twombly, intill en stor fotoutställning och en trappa ner en 90-talsretrospektiv över det inflytelserika mikrogalleriet Ynglingagatan 1, som härjade i Stockholm under åren 1993–1999.
Om man tänker nittiotalet som det grungiga, postmodernistiska, indiepoppiga och politiskt aktiva decenniet och därtill lägger genreblandningar och relationell estetik får man en ganska bra bild både av decenniet och av galleriets verksamhet.
Galleriet startades av en grupp människor som hade tröttnat på den konstscen vars hälsa fortfarande sviktade efter 80-talets excesser och decennieskiftets kris. Konstnärsdrivet var det inte helt och hållet, men i likhet med senare konstnärliga initiativ arbetade man utan vinstintresse och med låg budget.
Jag läser förbluffad om hur inga internationella impulser nådde Stockholm, hur både gallerier och institutioner verkade lamslagna, att den ekonomiska och kreativa krisen följdes åt. På Ynglingagatan 1, sedermera Y1, belägen på olika adresser i Stockholms allra nordligaste innerstad, satsades det på ungt, fräckt, uppkäftigt. Framgångsrika konstnärer i vardande, som Carsten Höller, Gunilla Klingberg, Peter Geschwind, Dominique Gonzales-Foerster, visades på galleriet. Äldre ikoniska typer som Edward Ruscha, samt Mike Kelley tillsammans med Paul McCarthy dök upp.
Förresten går det inte att hålla på och räkna upp namn, de är så många, de som ställde ut och sedan gick långt. Ynglingagatan 1 tillhör samtidshistorien därför att galleriet också var med och skapade en bit av den. Idén att visa galleriets verksamhet, i form av en kronologiskt gestaltad kavalkad, är så bra att den blir störande självklar. Så här såg historien ut som vi är en del av när vi blickar tillbaka från en plats som skapades av, just det, verksamheten på Y1.
Så fungerar oftast konsthistorien, självbekräftande. När tiden som gått är så kort blir det än mer uppenbart. Men om man sliter sig ur denna historiska cirkel är utställningen en fantastisk, rörig och rörlig provkarta. Full av återseenden – för de som var med måste det bli ungefär som att gå på återträff. För oss som då bodde någon annanstans än i Stockholm blir det mer som att bitar, färgglada, stöddiga bitar, faller på plats. Finaste påminnelsen blir Ingrid Erikssons hembränningsapparat och det kritikkritiska verket Stiligt, fiffigt, blont (där man kunde kasta pil på namngivna designkritiker och citat ur deras texter).
Kritik, ja. Den omfattande katalogen, producerad av We Are Group, består till största delen av bilder. Texterna är mest vernissagekort, notiser, recensioner. En sorts klippbokskatalog, ett arkiv i bokform. Bristen på efterhandskonstruerande texter är till viss del frustrerande. Men greppet blir ett exempel på hur historieskrivning fungerar. Ett allt större intresse från kritiker syns, bland annat kan man läsa nuvarande Modernachefen Daniel Birnbaums alster.
Det sorgligaste med de inlagda recensionerna är att de med få undantag är märkligt torra och svepande. Kontrasten är slående mellan text och bild. Den som föreställer sig att allt var bättre förr, då en inspirerad och intressant kritik tog plats på dagstidningarnas kultursidor får tänka om.
Det får också den som tror att kritiken undantagslöst famnar det nya.
