Migrationsverket tricksar med utvisningarna
Petter Larsson: Som att deportera folk till Jönköping när strider rasar i resten av Småland
Den 28 december 2014 halade Nato flaggan i Afghanistan. Ceremonin hölls i hemlighet i det befästa högkvarteret i Kabul. Att göra det offentligt hade varit för farligt.
Redan då hade inbördeskriget tagit fart igen, talibanerna var på frammarsch och 5 000 afghanska soldater och 10 000 civila hade dödats under året.
Graeme Smith, analytiker på organisationen International crisis group, beskrev landet som ett ”inferno av våld”.
Sedan dess har det bara blivit värre. Ändå trappar EU och Sverige nu upp utvisningarna. EU-kommissionen räknar med att 80 000 afghaner ska utvisas, åtskilliga tusen av dem från Sverige och många med tvång.
Det är en paradox, som nog snarare ska förklaras med de invandringsfientliga stämningarna i Europa än med läget i ett Afghanistan där ekonomin är i botten och kriget rasar.
Den mångmiljardindustri som skapades kring de utländska trupperna har kollapsat. 2013 var arbetslösheten kring 8 procent. Året därpå 25, och sedan 40 procent.
Samtidigt har säkerheten försämrats. Mellan 2008 och 2016 ökade antalet konfliktrelaterade dödsoffer med 427 procent, enligt Global peace index.
Enligt FN blev 2015 det blodigaste året för civila sedan man började redovisa statistik 2009 och våldet har fortsatt att öka sedan dess. Över 11 000 civila dödades eller skadades under 2016. Vart tredje offer var ett barn.
Det beror på att talibanerna har övergått från nålsticks-terror till mer traditionell gerillakrigföring med syfte att erövra territorium. Det medför mer intensiva och långvariga stridigheter. I dag kontrollerar man kring 30 procent av landet.
Framtiden ser mörk ut. Ingen part kan segra militärt och fredsförhandlingarna har brutit samman under trycket från de nya våldsvågorna.
Inbördeskriget är inte Afghanistans enda problem. I UD:s, Migrationsverkets och UNHCR:s rapporter målas en mardrömsbild. Statsapparaten är genomkorrupt. Polis, militär och regimlojala miliser misshandlar, torterar och mördar misstänkta motståndare och man rekryterar barnsoldater. På landsbygden härskar traditionella rättssystem ofta byggda kring sharialagar. Hedersmord är vanliga, liksom försäljning av kvinnor för giftermål. Nio av tio afghanska kvinnor har utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld eller tvångsgifte. Homosexualitet är belagt med långa fängelsestraff.
Och ovanpå detta: utbredd kriminalitet och en ofattbar fattigdom. Mer än var tredje afghan lever under fattigdomsstrecket. Bara i Kabul bor 60 000 barn på gatan.
Detta är den tillvaro den svenska staten på allas vårt uppdrag tvångsdeporterar människor till.
Det som trots det försämrade säkerhetsläget ändå gör det möjligt att lagligen utvisa är ett slags synvilletrick. Migrationsverket studerar den afghanska kartan med lupp och bryter ner landet i mindre beståndsdelar i syfte att finna platser att utvisa till. Finns det något enda område denna person skulle kunna skickas till just nu? Då gör vi det.
Man konstaterar att inbördeskriget påverkar nästan alla landets 34 provinser.
I Helmand, talibanrörelsens hjärta och världens största opiumodling, rasar öppet krig. I ytterligare 30 provinser råder vad som kallas inre väpnad konflikt och striderna är särskilt intensiva i fyra av dessa. Endast i tre provinser – Panjshir, Bamyan och Daikundi – är säkerheten bättre. Där råder det som kallas ”andra svåra motsättningar”, men inte väpnade strider.
Med den gamla asyllagen hade personer från sådana områden kunnat få asyl som ”övriga skyddsbehövande”, men den möjligheten har helt tagits bort i den tillfälliga lagen.
Dessa tre provinser är alla omgärdade av områden där strider rasar. Risken är alltså uppenbar att också de snart dras in. Men än så länge är det fritt fram att deportera dit.
Dessutom anser Migrationsverket att ett antal större städer är någorlunda säkra, eftersom de befinner sig under regeringskontroll, även om den omgivande landsbygden är krigshärjad. Visserligen, medger man, utförs även här attentat och strider. Angreppet den 31 maj i Kabul, det allvarligaste på många år, är bara ett exempel.
Det är alltså som om man skulle utvisa till Jönköping när strider rasar i resten av Småland, eller till Närke medan övriga Svealand står i brand.
Denna typ av säkerhetsanalys nedbruten på regioner och till och med enstaka städer är det stora problem, som skapar alla de mindre problemen.
Den gör det möjligt för Migrationsverket att cyniskt invänta att ett barn – som kan ha levt många år i Sverige – blir vuxet och därmed kan utvisas till en ”säker” plats utan de krav på ordnat mottagande som gäller för barn. Den ligger bakom intresset att göra medicinska åldersbedömningar. Den gör det möjligt att deportera personer som vuxit upp i Iran till platser i Afghanistan, som de aldrig satt sin fot på eller har någon anknytning till.
Ett mer realistiskt synsätt vore att betrakta Afghanistan som en helhet. Då tvingas man konstatera att landet befinner sig i en så allvarlig och stadigt eskalerande väpnad konflikt, att man i princip bör ge skydd åt alla afghaner.
Det är så man har resonerat om Syrien – där situationen förstås är ännu mycket värre.
Det är också den slutsats fem tyska, socialdemokratiskt styrda, delstater drog redan i februari, då man på grund av det osäkra läget stoppade alla utvisningar till Afghanistan. Efter terrordådet i Kabul i maj följde förbundsregeringen efter och har fryst utvisningarna.
Men Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik avfärdar den tanken. ”Vi har att rätta oss efter det internationella regelverk som finns om internationellt skydd, och att länder är så mycket sämre än Sverige och så mycket oroligare är inte grund för ett generellt ställningstagande” säger han (Ekot 3 juni).
Det stämmer inte. De internationella konventionerna är minimiregler. Inget hindrar en stat att göra mer generösa bedömningar av asylskäl. Det gjorde Sverige tidigare. Varje stat gör också sin egen bedömning av säkerhetsläget i ett land, vilket exemplet med Tyskland understryker.
Men realistiskt? invänder nu säkert någon. Att ge ytterligare många tusen personer asyl i systemkollapsens land?
Ja. Dagens deportationspolitik är så destruktiv för alla inblandade att den måste förändras.
För de utvisade själva, naturligtvis, som sänds tillbaka till ett land de på goda grunder kommer att försöka lämna igen så snart de bara kan. När forskaren Liza Schuster intervjuade 100 deporterade afghaner i Kabul ville nästan alla fly på nytt – och de flesta lyckades. Hennes resultat bekräftas av en rad journalistiska reportage.
Det afghanska samhället och myndigheterna är också förlorare. Grannländerna har de senaste åren börjar fördriva afghanska flyktingar. Bara under 2016 tvingades nästan 600 000 afghaner med hot och trakasserier att lämna Pakistan, enligt Human rights watch. De läggs nu till de över en miljon internflyktingar som redan finns i landet.
Enligt UNHCR saknar afghanska myndigheter kapacitet att återintegrera dem i samhället. I stället samlas de ofta i slumbosättningar i och kring de större städerna.
Det sista Afghanistan behöver är att ytterligare tiotusentals människor utvisas från Europa. Under många år motsatte sig också den afghanska regeringen tvångsdeportationer från EU. Först sedan EU i höstas vred om armen på dem, genom att i praktiken villkora sina biståndspengar, har man nu tecknat ett så kallat återtagandeavtal.
Även Sverige förlorar. Inte bara undergräver vi vårt anseende och vår egen bild av oss själva som ett civiliserat och ansvarstagande land när vi dömer tusentals människor till en mycket farlig och mänskligt ovärdig tillvaro.
För att inte tala om det orealistiska i att spåra upp och utvisa hundratals, kanske tusentals, människor som gått under jorden. Krasst ekonomiskt skulle Sverige också kunna vinna på att låta afghanerna stanna.
Som grupp har de två stora fördelar. De är ofta unga och kan få sin utbildning eller omskolning här och bidra till att de närmaste decenniernas demografiskt betingade underskott på arbetskraft. Deras land ligger dessutom i spillror, vilket betyder att många kommer att satsa allt vad de har på att skapa sig en tillvaro i det nya landet.
Ett perspektivskifte där Sverige börjar betrakta Afghanistan som ett enda land i inbördeskrig skulle därför vara ett mycket bättre alternativ för alla parter, än att fortsätta dumpa människor i detta inferno av våld.