Krigar ni i smyg?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-10-19 | Publicerad 2015-10-16
Thage G Peterson kräver svar om svenska ”fredsstyrkan” i Afghanistan – kan ha deltagit i sjukhusattacken
Den svenska flaggan halades på basen Northern lights i Mazar-e-Sharif i Afghanistan i maj 2014 för att markera att Afghanistankriget var över för Sveriges del. I slutet av månaden skulle alla svenska soldater ha tagits hem. Försvarsministern deltog i avslutningsceremonin för att visa att nu var det allvar. Men flagghalandet och återtåget var bara en skrivbordsprodukt.
En ny blågul flagga hissades nämligen för att markera att Sverige stannade kvar i Afghanistan med en så kallad omstruktureringsstyrka på 30-50 svenska soldater och officerare.
Ännu en gång fördes det svenska folket bakom ljuset. Ännu en gång grusades förhoppningen om att det svenska kriget i Afghanistan var slut.
När beslutet om fortsatt svensk närvaro i Afghanistan togs i december 2014 försäkrade regeringen att det gällde en icke-stridande militär styrka. Men den kvarvarande svenska militära styrkan ingår i den nya Nato-ledda styrkan, Resolute Support Mission, RSM.
Denna militära stridande styrka är en integrerad del i den afghanska armén och deltar således aktivt i det pågående kriget. Dödandet fortsätter. Av uppgifter i afghanska och internationella medier framgår att det gäller både flyganfall och markstrider i olika delar av Afghanistan.
När Sverige för 13 år sedan trädde in i Afghanistankriget på ett så kallat fredsframtvingande mandat gjorde de ansvariga allt för att hävda att det var ett fredsuppdrag. Regeringen bör därför nu klart och tydligt tala om för riksdagen och det svenska folket att förutsättningarna har ändrats dramatiskt – från icke stridande till stridande.
Facit av 13 års svenskt krig i Afghanistan från år 2001 till maj 2014 är fem stupade svenska officerare och två afghanska tolkar. Till detta kommer de civila afghaner som fallit offer för svenska kulor. Antalet skiftar från några tiotal till flera hundra.
Kriget i Afghanistan har blivit mycket dyrt för Sverige, kanske uppemot tjugofem till trettio miljarder svenska kronor. Om den totala kostnaden råder det delade meningar.
Men det stannar inte där för Sveriges del. Den 4 september i år rapporterade New York Times att Tyskland och Sverige varit med om att besluta om drönarattacker i Afghanistan, utomrättsligt dödande, så kallade targeted killings.
Det innebär att utvalda människor dödas, utan rättegång och dom. Nattliga räder genomförs i afghanska hem för att tillfångata eller döda personer.
Detta är en extremt häpnadsväckande uppgift. New York Times källor är anonyma tjänstemän, som beskriver hur besluten fattas i Natos högkvarter i Kabul, känt som Combined joint operations.
Om tidningens uppgifter är korrekta innebär de att Sverige är med att planera och besluta om drönarattacker. Försvaret har bekräftat att den svenske officeren sitter tillsammans med amerikanarna då besluten tas men deltar inte i besluten. Det är knappast trovärdigt.
Tidningens uppgifter har inte bemötts. Någon klar svensk dementi har inte kommit. Alla rapporter om krigsincidenter är hemligstämplade. En kommentar från pressekreteraren vid Försvarsmakten innebär inget klart förnekande, snarare tvärtom. Till Dagens Eko samma dag som uppgifterna lämnades i New York Times säger pressekreteraren: ”Vi har personal som sitter i den här ledningscentralen men vi deltar inte i beslutsfattandet i den här typen av frågor.” På frågan om personalen sitter med när besluten tas i ledningscentralen svarar pressekreteraren: ”Det kan jag inte svara på exakt. Vi har en samverkansofficer. Den individen har sin arbetsplats i ledningscentralen.”
Försvarets ”dementi” är inte övertygande. Sitter de svenska officerarna med i det rum där besluten om capture-or-kill fattas så är det sannolikt att även de på något sätt är med i avgörandena.
Natten till lördagen den 3 oktober, bombades sjukhuset i Kunduz i norra Afghanistan av den Nato-ledda styrkan. Dödsoffren var tolv personer ur personalen och tio patienter, varav tre barn. 37 personer, varav 19 ur personalen skadades. Sjukhuset, som drevs av organisationen Läkare utan gränser, hade underrättat Nato om sin placering. USA:s president Obama har framfört en ursäkt för det avskyvärda och grova brottet.
Jag bär på en gnagande oro att Sverige på något sätt har deltagit i förberedelserna av bombningen av läkarnas sjukhus i Kunduz. Min oro grundas på uppgifterna om Sveriges plats i ledningscentralen i Kabul. Regeringens nyligen tillsatta granskningskommission, den så kallade Utredningen, måste göra en noggrann genomgång. Jag ser det som en moralisk fråga för vårt land att få fram sanningen. Uppgifterna i New York Times får absolut inte nonchaleras.
Attacken mot sjukhuset i Kunduz är inte första gången amerikanska drönare dödar utan urskiljning.
Exakt hur lagvidriga och okontrollerade avrättningarna är, visade sig i torsdags när journalisten Glenn Greenwald publicerade en samling dokument från en amerikansk visselblåsare på sajten The Intercept. Dokumenten avslöjar att under en femmånadersperiod var endast 10 procent av offren för drönaravrättningar de verkliga måltavlorna.
90 procent var andra personer. Men hittills har de maskerats som ”fiender” i den amerikanska statistiken.
Avslöjandet visar också att det inte bara är talibaner och al-Qaida som avrättas med drönare utan även medlemmar i lokala, afghanska milisgrupper.
Själva dödandet är ett självändamål. En brittisk medborgare i Somalia, Bilal el-Berjawi avrättades trots att det fanns upprepade tillfällen att i stället ta honom till fånga.
Det kan tyckas att 30 till 50 svenska militärer i Afghanistan inte skulle vara så avgörande för kriget. Men betydelsen av svenskt deltagande ligger inte på det militära planet utan på det politiska. För USA och Nato är det viktigt att kunna räkna in Sverige som ett av länderna i den internationella koalitionen. Bara närvaron av svensk militär i Natos RSM är tillräckligt.
Exemplet med Norges militära deltagande i kriget i Irak visar hur den insatsen utnyttjades politiskt. När Norge till slut bara hade en enda officer kvar i Irak fanns den norska flaggan ändå hissad på alla USA-koalitionens baser och Norge förekom i all amerikansk information om kriget som en av staterna i den utländska interventionsstyrkan.
Natos krig i Afghanistan är inte slut. Det fortsätter med nya medel. Och Sverige deltar. Det finns bara en lösning för att få slut på det svenska krigsdeltagandet i Afghanistan och det är ett fullständigt tillbakadragande av svensk militär. Det är enda garantin för att Sverige inte dras in i krigsförbrytelser som bombattacken mot sjukhuset i Kunduz.
I torsdags kom beskedet att president Obama bryter sitt tidigare löfte om tillbakadragande. USA kommer att behålla trupper i Afghanistan bortom hans mandatperiod. USA kommer att göra allt för att pressa de allierade, däribland Sverige, till att vara med.
Det gäller då för den svenska regeringen att stå emot och snabbt avsluta det svenska deltagandet. Redan i höst bör regeringen lägga fram ett förslag till riksdagen om detta. Om inte så sker, kommer kvarnstenen kring regeringens hals att bli allt tyngre.
Thage G Peterson