Clarksdale: Bluesens rötter – ett ruckel
Muddy Waters grannkåk står och förfaller
STOVALL. Dörren har ramlat bort på Muddy Waters grannkåk nere på Stovall Plantation utanför Clarksdale, Mississippi. Antagligen har ingen bott här sedan 1998. I vilket fall har ingen brytt sig om att byta kalendern från Queen City Furniture Co i Greenville sedan dess.
Kåken ser ut att ha använts som stall. För vildhästar. Den är mer eller mindre riven från insidan.
Bara ett par hundra meter därifrån ligger Stovalls vackra huvudbyggnad.
Fälten är så platta att de ser nystrukna ut. Det är bara ett par veckor sedan besprutningsplanen avlövade bomullsfälten så att maskinerna inte skulle få in en massa skit i mekaniken.
Förr var det svarta människor som Muddy Waters som plockade. För hand. Då var bomullen bättre eftersom lantarbetarna gick över fälten flera gånger och bara plockade fullväxt bomull. Fibrerna blev längre och bättre då. Jag har flera gånger i Södern träffat på vita människor som inte direkt beklagar att slaveriet tog slut men de beklagar att bomullskvaliteten inte är som förr.
Obamas fel? Föreslog jag stillsamt en gång. Nämn inte den landsförrädaren, knorrade den vänliga tanten som just bjudit mig på iste.
Muddy Waters, född 1913, eller 1915 eller om det var 1914, skulle bara ha blivit en i raden av anonyma svarta lantarbetare.
Hans mor dog tidigt och han flyttade hem till mormor på Stovall.
Kåken var typisk. Det fanns hur många såna här ruckel som helst där svarta jobbare trängdes. Man såg dom överallt längs gamla Highway 61. Och överallt annars härnere också förresten. Det var så här de svarta skulle bo. Nära till jobbet, lätta att övervaka, lätta att ta itu med om de var uppkäftiga.
De uppkäftiga levde farligt. Vita snorungar kunde kalla äldre svarta herrar för Boy. De skulle artigt svara på förolämpningen med Young Sir.
Nu är de flesta rucklen borta. Liksom de som bodde i dem. Multijättarna har tagit över marken och gör sig enorma förmögenheter på bomull och soja.
Muddy Waters grannkåk är en av de få som står kvar. Än så länge. Hans eget hus är ersatt av en historical marker som det finns så många av i USA. De sätts upp där nånting tidigare fanns. I USA river man. I USA glömmer man.
Muddy Waters, det musikaliska geniet, lämnade Stovall och förnedringen och tog sig som så många andra norrut längs Highway 61. Han kom till Chicago och blev efter en tuff resa i livets berg och dalbana en av den amerikanska musikens allra största. Och han inspirerade de andra som nästan blev lika stora som han själv.
Muddy Waters gav sent i livet ut skivan Down on Stovall’s plantation. Men han återvände aldrig. Han hyllade aldrig sina rötter. Det fanns liksom ingen anledning.
Andra i trakten gick det sämre för. Memphis Minnie, som lyckades i den totalt mansdominerade bluesvärlden, ligger begravd på vad som mest ser ut som en åker några mil norrut. Först för några år sedan fick hon en anständig gravsten.
Robert Johnson, som sålde sin själ till Satan för att bli den bluesgud han blev, dog 1938 när han var 27 och är begravd på tre ställen. Ett ligger bara en bit härifrån, i ett buskage. Graven är belamrad med ölburkar och annat som fansen tagit med sig. Den gravstenen är också ny. Och kanske är det inte alls där han ligger.
