USA väljer mellan Musk och kvinnors frihet

Vanligt folk vill inte ha Trump-fascismen

Karin Pettersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2024-11-02 05.00

helskärm

När jag blev vuxen på 90-talet var jag besatt av amerikansk politik och historia, för min blick var liksom många andra ungas på den tiden vänd åt väster. Kalla kriget var slut, det fanns bara en supermakt och det var i USA kulturen formades. Idéerna, kläderna, modet och prylarna, allt det som nu skulle ta över. Bill Clinton var president, han var fortfarande ung och hade knäckt koden till den nya tiden. Det var där energin fanns och det var oemotståndligt. 

Det ljusa löftet som gavs på 90-talet var att marknad och demokrati gick hand i hand, rentav förutsatte varandra. Det var runt denna idé som den tredje vägens socialdemokrater, rättighetsintresserade liberaler som Clinton, näringslivet och en marknadsorienterad höger kunde enas på 90-talet. Ingen behövde välja, ingen behövde förlora. I detta fanns ett hopp, en kraft och en glädje som är lätt att glömma i dag.

Steg för steg har detta löfte visat sig vara en fåfäng dröm, eller en lögn. Mer handel, lägre skatter och mer marknad skapade visserligen ökade rikedomar. Men detta välstånd stärkte inte demokratin eller friheten. Det fördelades ojämnt och samlades i händerna på några få. Det visade sig dessutom att kapitalet vid minsta motstånd hellre gifte sig med auktoritära krafter och fullständigt struntade i demokratin – och om det behövdes, direkt motarbetade den.

I veckan som gick höll Donald Trump ett valmöte i Madison Square Garden, i hjärtat av New York. Mötet ekade av referenser till det massmöte som hölls på samma plats 1939, när mer än 20 000 amerikaner, många med nazistiska armbindlar, samlades på samma plats för att stötta Adolf Hitler. Att påpeka detta faktum är inte att vara alarmistisk, det är att notera det uppenbara, själva huvudbudskapet i Trumps provokation.

Med sig på scen hade Trump världens rikaste man, Elon Musk. Han hade på sig en svart MAGA-keps med gotiska bokstäver som påminde om nazistisk estetik. Retoriken från scenen var inte uppumpat hatisk på 30-talsvis, utan snarare paketerad i vår tids äckliga låtsas-ironiska poser. Men kärnan var densamma: den totala avhumaniseringen av den andre.

Elon Musk har de senaste månaderna visat vad syftet var med köpet av en av världens viktigaste plattformar för politisk debatt och informationsspridning. Det handlade aldrig om pengar – värdet på det som tidigare kallades Twitter har sjunkit dramatiskt. Det handlade om propaganda och kontroll. Alla som har ett konto på X har kunnat följa hur samtalet steg för steg blivit alltmer dominerat av Trumpvänliga konton och propaganda. Enligt en granskning från tidningen Washington Post så har synligheten för konton som sprider demokraternas politiska budskap gått ned i takt med att valrörelsen intensifierats. Så kan den göra som har kontroll över algoritmerna.

Vad är det Musk vill? Han är en provokatör och narcissist som liksom Trump verkar ha ett gränslöst bekräftelsebehov. Men han är också en affärsman med viktiga intressen att bevaka. Både hans elbilsföretag Tesla men framför allt rymdföretaget SpaceX är beroende av regeringskontrakt och goda relationer med makten. Det är det – en kortslutning av demokratin – Musk nu köper.

En annan sak som hände i veckan var att Jeff Bezos, tech-oligark och grundare till det ofattbart stora företaget Amazon bestämde att den tidning han köpt – Washington Post – inte skulle få publicera en text där tidningen uttryckte sitt stöd för Kamala Harris. Detta trots att Bezos försäkrat att han inte skulle lägga sig i publicistiska beslut. Beslutet innebar ett indirekt stöd till Trump, liksom Musk är Bezos beroende av goda kontakter med den federala regeringen.

Pengar har alltid spelat stor roll i den amerikanska politiken, men det vi ser nu är en oligarkernas försök till kupp, via alliansen med Trump-fascismen. De som kommer att få betala är vanligt folk. Som kvinnorna, med sina liv och sin frihet när aborträtten ohjälpligt går förlorad. Trump har även sagt att han vill avskaffa Obamas stora sjukvårdsreform för att ha råd med ytterligare skattesänkningar för de rikaste. Och då har vi inte ens pratat om klimatpolitiken, eller fjäskandet för Putin och Kina.

En högernationalistisk våg sveper över västvärlden. Hur ska den förstås? Den amerikanske statsvetare Larry Bartels har pekat på att människors uppfattning när det gäller centrala frågor som demokrati, invandring och rättsstaten är mycket mer stabil hos väljarna än vad det kan verka när man tittar på medierapportering och högernationalismens framflyttade positioner. Rasism har alltid funnits, men inte nu mer än tidigare. Det finns en paradox här: det som ofta benämns ”populism” är inte radikal politik som drivs på underifrån, av folket. Ofta handlar det i stället om en ohelig allians mellan konservativa partier och högerradikala krafter. Och så, vilket är centralt, starka ekonomiska intressen.

På 90-talet var den politiska och ekonomiska elitens projekt hyperglobalisering och nyliberalism. Inte heller den var förankrad hos en majoritet av befolkningen, tvärtom var majoriteten ofta emot de skattesänkningar, avregleringar och långtgående handelsavtal som i snabb takt genomfördes av politiker till både vänster och höger. Det är inte en slump att de så kallade swing states där världens framtid avgörs i flera fall tidigare hade starka industrier och fackföreningar. Men jobben flyttade i snabb takt till Mexiko och Kina, kvar finns besvikelse och fattigdom. Liksom vår tids nyfascism såldes 90-talets dröm in som ett slags sunt förnuft, eller politik för vanligt folk. Men det som förenar dem är att de realiserar de rikas drömmar.

Den amerikanska historikern Gary Gerstle har kallat Bill Clinton ”USA:s nyliberala president par excellence” och i efterhand kan man konstatera att hans politik med snabba avregleringar av bland annat finansmarknaden och försämrade trygghetssystem bidrog till att skapa den explosiva cocktail av otrygghet och ojämlikhet som Trump i dag exploaterar. Men det visste vi inte då, i början av 90-talet, och vidden av politikens efterverkningar skulle – liksom i Sverige - inte bli kända förrän långt senare.

Om man drar ut de långa linjerna, så lever vi i dag med en besvikelse och backlash mot 90-talets dröm och ljusa löften. Nyliberalismens tid är förbi, oligarkerna har gift sig med fascismen för att skydda sina egna intressen och de har dessutom kontroll över offentligheten. Det är en farlig tid, reaktionär och i allt större utsträckning styrd av pengar.

Jag tänker att hoppet – oavsett hur det går i valet i veckan som kommer – står till det Larry Bartels påpekar: de flesta vill faktiskt inte ha det så här. Våra politiska ledare har i allt högre utsträckning blivit fascister, eller fascist-kollaboratörer. Men därunder är människors vilja och längtan ungefär densamma. Det är demokratin som är trasig, inte folket.

Den 6 november chattar Karin Pettersson om valet. Ställ dina frågor redan nu!

Café Bambino: Sadistiska bögar, feministiska incels och tjejer som inte kan ta ett nej