Något skaver med allt klagande på inredning
Prylar kan väcka tröst, mening, förtrollning
Det har blivit omodernt med renovering. Det är inte så svårt att räkna ut. Kolla ränteläget!
När jag hade med renovera kök på utelistan på En varg söker sin pods årliga trendspaning, var både jag och lyssnarna medvetna om hur lågt hängande frukt det var. Det var ingen spaning. Det var inflationen.
Nu några år in är det inte ens spaning längre utan en sanning och trendkänsliga inredningsbloggar skriver räddhågset i defensiva ordalag istället för som innan: med köplänkar och illa dolt skryt. Det anses dålig smak att shoppa och pynta. Vilket det är. Vulgärt mot bakgrunden av abyssen. Såklart.
Barn dödas, i sällan skådad takt, i denna samma värld som ”novent” finns, en påhittad ny debil trend för folk som inte kan vänta till jul för att pynta. Kräks.
Men jag kan ändå inte låta bli att tycka fördömandet av inredning , som det nya kvinnliga omklädningsrum-tugget, skaver, som i den urskuldande tonen i det nya inredningsprogrammet, där eufemismen redan finns i rubriken: ”Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel”.
Linnea Wikblad sa i P3 att det är ok att inte byta ut sin linoleummatta och det klippet blev viralt?
Det är så borderline i Sverige: Antingen ska alla bry sig om inredning eller ska ingen. Alla ska renovera. Ingen ska renovera.
Det är nåt sossigt med svenskars förhållande till skönhet. Från Ellen Keys påbud via Klarakvarteren till Nina Björks tjurande om skitdrömmar. Likriktningen, känslan av ordern uppifrån.
Men det är nödvändigtvis inte sant att göra det fint, ja till och med att renovera, per se är dåligt bara för att det är otrendigt nu. Personligen skulle jag aldrig göra det, på grund av pengabrist, men jag menar moraliskt? För trots inflationen betyder skönhet något. Saker betyder nåt. Det finns materiella värden och de kan skänka mening, tröst, förtrollning.
Det låter ytligt. Men vem har sagt att människan inte är ytlig? Och vem har sagt att det ytliga är dåligt? (Många). Men alla som har varit med om ett break up vet att det också är på ett annat sätt. En viss äggkopp kan trösta. Alla som varit med om ett dödsfall. En bodelning, en arvslott. I ett tyst hus där det fram till en given punkt fanns människor är tingen det man har kvar. Bänkskivan i travertin sviker ändå inte. Den strålar, kyler ner ens kind och dess skönhet ger en tröst.
Ett hem betyder något. Vill egentligen gå dit men fråga de som blir fråntaget sitt. Jag tror inte det är en slump att min farsa har inrett alla sina lägenheter i Norrort extremt omsorgsfullt och vackert ända sedan han kom till Sverige som politisk flykting på 70-talet. Vetskapen om min mormors flygel på stengolvet i mörk terrakotta, där min mors far spelade om kvällarna. Det hjälper inte mot ett plötsligt dödsfall, men det skänker nåt, jag vet inte exakt vad. Och helt ärligt, hur oförsvarbart det än är, kan man få det också genom att anlägga det.