När frihet krockar med rättvisan
Identitetspolitiken vägrar att göra skillnad mellan reell rättvisa och symbolisk
Två av samtidens stora teatermakare har nu drabbats av anklagelser om kulturell appropriering. Den kanadensiske regissören Robert Lepage har repeterat en pjäs tillsammans med skådespelare i Ariane Mnouchkines närmast legendariska kompani Théâtre du Soleil.
Pjäsen, Kanata, skulle ha haft premiär i Paris i december, en fyra timmar episk pjäs om Kanadas ursprungsbefolkning och det som de drabbades av. Men representanter för ursprungsbefolkning, som i slutet av juli förde samtal med Lepage och Mnouchkine, irriterades över att inga skådespelare från deras kultur ingick i ensemblen. Som en konsekvens av dessa protester har en del sponsorer, som bland annat skulle tagit pjäsen till USA, dragit sig ur och den ekonomiska situationen omöjliggör slutförandet av projektet.
Samtidigt har Lepage fått liknande kritik för projektet Slav, ett program med svarta slavsånger på Montréals jazzfestival.
Men eftersom det flesta av artisterna var vita, så möttes föreställningen av liknande protester och fick läggas ner efter tre framträdanden.
Konstnärlig frihet är i dag, rent ut sagt, en frihet med förhinder. Den så kallade identitetspolitiken vägrar att göra skillnad mellan reell rättvisa och en symbolisk.
De borde fråga sig om inte en symbolisk, i detta fall en scenisk gestaltning, av historiska orättvisor, kanske är en effektivare metod att uppnå historisk rättvisa, än de mediala protester som nu omintetgör ett verk under ledning av två av världens främsta teatermakare.