Göteborgs Filmfestival: Filmvåld på riktigt
Dömdas egna berättelser går direkt in i märgen
Jag önskar att jag överdrev nu, men det gör jag inte: jag har ägnat det senaste dygnet i Göteborg åt att smälta två våldsamma filmer. De är förstås inte våldsamma på det vanliga filmsättet utan drar rakt in i märgen utan en enda filmruta som beskriver våld.
Den ena är Michael Krotkiewskis examensfilm från DI, 9 scener om våld, den andra Marianne Lindberg De Geers Dom 237 Piteå tingsrätt.
Krotkiewski har valt att filma extremt nära nio personer som en efter en berättar om våldshandlingar, fysiska eller psykiska, som de gjort sig skyldiga till. Det finns ansatser till självanalys i vissa fall, i andra bara en väldigt nära beskrivning av hur det känns när man exploderar, utnyttjar sitt övertag, drunknar i sin egen framvällande aggression. Kontextlösheten skrämmer lika mycket som den klaustrofoba närheten. Inget sägs om hur det gick för offret, i vissa fall förstår man inte ens om det finns något som liknar ånger.
9 scener om våld är långt från den alienerande gängse våldsskildringen, den som utförs av galningar. Rakt in i en mänsklig kärna av vilja till övergrepp, rädsla och förakt för svaghet. Ganska bittert som filmupplevelse betraktad men den slås med hästlängder av Dom 237 Piteå tingsrätt, en och en halv timmes lång läsning av en tingsrättsdom till bilder av en stillsam fjällsjö. Det är kort sagt en sorts tortyr att höra Carl Johan De Geers neutrala röst sakta läsa detaljerade, ständigt omtagna, beskrivningar av en långvarig och utstuderad barnmisshandel som slutar med dråp. Vid den sjö man får se i bild.
Det är alltså enkelt att beskriva filmen: vad man får se är sommarbilder från ett par vinklar. Allt annat måste pågå i betraktarens inre. Det juridiska korrekta och lite krångliga språket tvingar en att bygga vidare själv. Analysera, politisera, känslomässigt engagera sig, skapa bilder. Bilder som tenderar att stanna väldigt länge, som sagt.
Båda dessa filmer har minimerat sitt bildspråk, det visuella är delvis i obalans med berättelserna vilket gör dem ännu mer skrämmande.
Det är inte ens spekulativt.
Det är bara genialt.