Den vikande kritiken
Carl-Michael Edenborg om siffror som går neråt – och om vad som bör göras
Nyligen presenterades den första akademiska rapporten från forskningsprojektet Kulturjournalistikens världar, om förändringar av den svenska kulturjournalistiken sedan 1980-talet. Detta lär intressera kulturchefer, redaktörer, kritiker, kulturpolitiker, pr-konsulter – och den senaste idiottrenden ”influencers”.
De preliminära resultaten tycks bekräfta en kulturbomb som briserade i Danmark den 6 oktober 2017. Då ägnade Information ett helt nummer åt att kickstarta serien ”Ett Danmark utan recensenter”.
Serien utgick från en konkret undersökning: man räknade antalet recensioner av litteratur, film, musik, konst och scenkonst i de fem största dagstidningarna under en månad i början av hösten 2007 och motsvarande period 2017.
”Mina resultat liknar våra nordiska kollegors men är något mindre apokalyptiska”
Resultaten var chockerande. 2017 var antalet recensioner 34 procent färre än tio år tidigare. De största nedskärningarna fanns hos de tre största morgontidningarna, där antalet recensioner halverats.
Den 11 november hakade den norska dagstidningen Klassekampen på. I en lång artikel diskuterade Dag Eivind Undheim Larsen undersökningen – som liknade Informations.
Klassekampen försköt dock tidsperioden två veckor till september 2007 och 2017. I övrigt gällde samma villkor, och resultaten var kusligt likartade, bara något mer deprimerande – ifall du tycker kritik är viktigt.
På uppdrag av Aftonbladet Kultur har jag gjort motsvarande utredning: perioderna 15 augusti–15 september 2007 respektive 2017 i de rikstäckande Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mina resultat liknar våra nordiska kollegors men är något mindre apokalyptiska.
Tyvärr berättar varken Information eller Klassekampen exakt hur de genomfört sina utredningar. Det låter ju enkelt: Räkna recensioner! Men, exakt vad är en recension? Var går gränsen mot tips och notiser eller krönikor, debattinlägg och essäer som utgår från böcker utan att strikt sett recensera dem? Är en personligt hållen text om en rockkonsert att likställa med en reflekterande recension av en operaföreställning?
Nota bene: Mina siffror är ungefärliga. Någon annan kan hävda att en tidning hade två fler eller två färre bokrecensioner den månaden. Men även om de enskilda siffrorna kan diskuteras är trenderna så vitt jag kan se odiskutabla.
Jag har använt mig av två stora data-baser: Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningar och den privata mediedatabasen Retriever. Båda har sina för- och nackdelar som jag inte vill trötta läsaren med, men genom en mängd olika sökningar tror jag mig ha nått respektabla resultat.
Först totalsummorna: antalet recensioner av böcker, film, musik, tv, radio, konst, scenkonst, arkitektur och dataspel var den aktuella månaden 2007 i de fyra svenska rikstidningarna cirka 746 stycken. Motsvarande summa tio år senare var cirka 587. Det ger en minskning om cirka 159 recensioner, det vill säga 21 procent. Om vi isolerar kategorierna litteratur, konst och scenkonst blir siffrorna cirka 356 och tio år senare cirka 314, en minskning på 12 procent.
Minskningen av det totala antalet recensioner låg i Danmark på drygt 40 procent: från 826 recensioner till 529 på tio år. Dock stod det värre till i Norge, där de formligen störtdök: från 820 till 406 stycken, en halvering. I en av tidningarna, VG, utgjorde minskningen 70 procent. Hårdast drabbad var konstbevakningen.
Rakt på sak: Svenska Dagbladet är den enskilda aktören som skurit ner hårdast. Särskilt har antalet bokrecensioner minskat dramatiskt, från cirka 70 stycken 2007 till cirka 40 stycken 2017, det vill säga drygt 40 procent. Totalminskningen av recensioner i samtliga genrer i tidningen ligger på samma nivå.
På andra plats i denna tveksamma tävling hamnar Expressen, som minskat sin totala recensionsvolym med närmare 19 procent – men det bör nämnas att antalet bokrecensioner ökade från cirka 36 till cirka 41.
Aftonbladets samlade minskning hamnar på 9 procent, vilket även gäller bokanmälningarna.
”Jobbet är inget för latmaskar: vi är frontsvin i kampen för civilisation”
Det stora undantaget i jämförelsen med norrmännen och danskarna är Dagens Nyheter. Där har visserligen liksom överallt annars bevakningen av konst och scenkonst minskat påtagligt. Men bok-recensionerna har expanderat från cirka 48 till cirka 69, det vill säga med drygt 40 procent.
Orsaken ligger främst i införandet av DN:s ”Boklördag” som hade premiär mitt i den undersökta perioden 2007.
Dock: i stort har recensionsantalet minskat.
Vad har då flyttat in på de spöklika spaltmetrarna som lämnats öde?
Mitt allmänna intryck är att mer utrymme skänks författarintervjuer, debatter och idékritik, att fotona och citaten blåses upp mer, att större utrymme ägnas åt deckar- och julklappstips, men kanske främst att fokus har flyttats från verk till person. Som om personlighet vore intressantare än tänkande. Men här skiljer sig kvällspressen från dagstidningarna – intressant nog är Aftonbladets och Expressens kultursidor mindre angelägna att sälja in författarskap med insmickrande intervjuer, helt enkelt mindre kommersiella.
Intervjuerna i Informations imponerande artikelserie ger flera förklaringar till recensionsminskningen. Tidningarnas sidantal har krympt generellt; kritiken har demokratiserats genom internet där Var och En är sin Egen Kritiker; kulturbegreppet har breddats till sådant som mode och mat; kritikerna har förlorat fasta anställningar och frilansar får låga arvoden om alls något.
Men ingen kan förneka att vissa bokbloggare, som Björn Kohlström (Bernur), ofta skriver ur sig starkare recensioner än sina arvoderade kollegor.
I Klassekampens artiklar möter vi ytterligare hypoteser, med fokus främst på de frilansande kritikernas ekonomiska villkor. Men framför allt formligen skriker norrmännen ut att förändringarna inte på några villkor får underskattas, att de är enormt betydelsefulla: att de är ett demokratiproblem.
Särskilt utpekas tidningscheferna och kulturredaktörerna för att de inte slåss tillräckligt för att hålla uppe kvaliteten och försvara den kritiska, bildade reflexionen mot klickkulturens kortsiktighet.
Så vad bör göras? Några snabba förslag: kritikerna och kulturredaktionerna bör samarbeta mer intimt; den unika, kritiska rösten bör gynnas och odlas; kritikern har ett ansvar att förändras och skriva så att läsaren blir förförd – genom dramaturgi, ingress, stilistisk originalitet och finess, grace, auktoritet, grymhet, elegans; danskarna vill dessutom se ett statligt stöd till den seriösa kritiken, som i Norge.
Jag skulle också vilja se mer diskussion kritiker emellan. Vårt jobb är ju att förkunna en dom, som dragen till sin spets består av ”skyldig eller oskyldig”, ”bra eller dålig”. En sågar, en hyllar: låt dem debattera, argumentera. Hos hur många av våra recensenter finns en tillstymmelse till estetisk hållning, etisk övertygelse, kulturell vision? Detta skulle ge ännu en fördel: att den enskilda recensentens texter blir mer levande, att läsaren får en relation till den som skriver anmälningarna, lär känna dess särskildhet.
Särskilt nu, när nätet har givit kulturartiklar en större spridning, borde vi kritiker se vår betydelse. Vi ska tvätta bort sminket från rutten frukt, vi ska vara roliga, hårda, rättvisa, kunniga, krävande vägvisare genom ett snårigt, ultrakommersiellt kulturlandskap.
Jobbet är inget för latmaskar: vi är frontsvin i kampen för civilisation, historia, språk, tolerans, poesi, onyttig njutning, skönhet.
Kritik förvandlar faktiskt inte sällan människors liv genom att avslöja, upphöja, nedsabla.
Det som min och mina norska och danska kollegors undersökningar visar –att kritiken givits stadigt mindre utrymme i medierna – måste belysas och bekämpas.