Det kanske inte räcker att vara good enough
Lagstiftning mot techbolagen är en väg att gå – en annan är att vara en bättre förälder
I nya numret av The New Yorker finns essän ”Has Social Media fuelled a teen-suicide crisis?” om hur en självmordsvåg hos tonåringar sköljer över USA. Den pekar ut sociala medier som katalysator. Känslan av att vara ful kan vara konsumerande och för en 12-åring kan livet bli en mardröm bara av det. Som för flickan Anna i texten, som tog sitt liv.
Jag vill inte förminska telefon-helvetet. Mina barn får självklart inte äga någon för jag är paranoid och fåfäng. Detta då techbiljonärerna i Silicon Valley tvingar sina barn till att leka med träleksaker och använda flip-phones. De vet något vi inte vet.
Men nog med skryt om min förträfflighet. Det jag vill säga är att kanske letar vi på fel plats. Jag fattar att vi pekar på luren för den finns. Men den finns i ett alltmer själlöst samhälle. Där sorg, rädsla och icke-produktiva känslor, nästan inte finns? Eller jo. De finns. Men de är inte speglade någonstans, kanske förutom just i Annas doom-scrollande.
Men att stämma Facebook är som att stämma kapitalismen
Tusentals amerikanska föräldrar har stämt Meta, Snapchat och Tiktok. Där finns en dödskult att ta del av, bara man letar. Strömmade självmord, ätstörnings- och självskadetips. Allt finns för en tolvårig tjej, även här i Sverige. Men att stämma Facebook är som att stämma kapitalismen. Eller livet för att det är orättvist. Ens döda barn är fortfarande dött.
Att stämma är typiskt USA, men jag kan säga vad jag ser här. Här finns ingen plats för mörker. Fast mörker finns. I varje människa. Och om vi trodde att konsensus var att kvinnorollen är den perfekta typen, ska vi inte tala om barnrollen. Den har vi faktiskt knappt talat om. Barn ska vara glada? Men om du som läser det här börjar minnas ditt eget mörker som barn, är det exakt samma mörker som finns nu, hos våra barn och vuxna. Det är inte sjukligt. Det är bara att vara människa och som människa behöver man spegling och verktyg.
Jag har inga förhoppningar, men om jag får ha en önskan så är det att politiken, medier, föräldrar, skola och förskola – ja har ni hört en fyraåring tala om rymden? – var de som orkade ta emot barnens mörker och spegla det tillbaka. Nu verkar tech-bolagen vara de enda som gör det och tyvärr använder det.
Det essän i The New Yorker erbjuder är detta: en skuldlättnad. Det är sociala mediers fel! Och visst, så kan det vara. Lagstiftning är en väg att gå, att sluta med digitala hjälpmedel i skolan är en annan. Men en tredje är att vara en bättre förälder. Det låter nästan som ett skämt, för tidens melodi handlar om good enough-föräldern, hur hemskt det är med mom shaming och att det viktigaste är att föräldrarna är lyckliga för då blir barnen lyckliga.
Sanningen är att det viktigaste inte är att föräldrarna är lyckliga. Det är viktigast att barnen är lyckliga. Och mom shaming är lugnt. Det är bara barnet som har rättigheter.