”Vaccinkrigarna” går aldrig på djupet
Intressanta samtal och analyser försvinner i ett tidsslöseri
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2020-12-19
Hela världen väntar på ett vaccin mot covid-19. Hela världen? Nej, en liten skara vill inte ha något vaccin, vilket visar sig om inte annat så i olika kommentarsfält. Minnet av massvaccineringen mot svininfluensan, då fler än 200 unga drabbades av den kroniska och livslånga sjukdomen narkolepsi, lever kvar.
Men antivaccinrörelsen påverkar också. I den tredelade dokumentären Vaccinkrigarna som sänds på SVT och ligger på Play lär vi känna delar av den konspiratoriska rörelsen och dess representanter i USA, Sverige och Australien. Andrew Wakefield, mannen bakom den famösa studien som kopplade samman autism och MPR-vaccin deltar förstås, stjärna inom rörelsen som han är. Stort utrymme ges också åt Linda Karlström som kampanjar med hemsnickrade teorier här i Sverige.
Vi följer också ett par med en liten bebis som famlar efter ett rimligt beslut. Vaccinera eller ej?
Genom dokumentärens tre delar, sammanlagt tre timmar, ser vi om och om igen hyfsat knäppa och illa underbyggda idéer om vaccinets faror med ett slags crescendo i den sista delen då Förintelsen förnekas och idéer om hemliga makter som vill döda mänskligheten med vaccin vädras. Det hela balanseras med olika förnuftsröster.
Men aldrig att vi kommer ner till djupet. Vad exakt gjorde att Pandemrix, svininfluensavaccinet, gick så fruktansvärt fel? Det finns ju svar på den frågan. I stället för att låta vaccinkrigarna om och om igen veva samma repliker, och upprepa både arbetsmetoder och ganska lama och allmänna invändningar – journalisterna låtsades vara vaccinmotståndare, vaccin är tillsammans med antibiotika den största medicinska landvinningen och räddar liv – kunde ett och annat vaccinationsproblem ha diskuterats i grunden.
Serien landar i att förstora en liten, om än växande, rörelse och att inte kunna hantera dess idéer, antagligen för att filmarna inte vill ge ens lillfingret till konspirationstänkare. Det är ju det som är det diaboliska med konspirationsteorier – bemöter man dem tar man dem på allvar, bemöter man dem inte erkänner man sig besegrad.
Störst problem är ändå formen.
Dokumentärserier har vuxit till en etablerad genre, och ett lika meningslöst tidsslöseri blir det varje gång. Innehållet dras ut till smärtgränsen, förvandlas från intressanta samtal, iakttagelser, analyser, till en soppa av upprepningar och löften om något stort som ska komma. Vaccinkrigarna, Estoniadokumentären, vårens Att rädda ett barn om en förgörande vårdnadstvist – alla har de det onödigt utdragna berättandet gemensamt.
Inspirationen till denna avart till genre kommer från både dokusåpan och true crime-serierna. Och förstås från seriegenren i allmänhet. Att både information och poänger och slutsatser dras ut i det oändliga, att minsta idé måste presenteras på ett cliffhanger-vis, är utan tvekan 2000-talets plåga.
Men i true crime är själva processen och nystandet fram till överraskande slutsatser och händelser hela poängen och hos dokusåpan är idén att skapa samhörighet och identifikation – det finns skäl till det innötande serieformatet.
Dokumentärserien blir inte mer intressant för att den låtsas vara true crime. Men Vaccinkrigarna faller också på en annan paradox: antivaccinrörelsen är främst känslodriven och det blir serien också. Rädslan att skada sitt barn och rykten om skadade barn är ett av fundamenten, som suger in oroliga föräldrar i konspirationsvirveln. Och inför dokumentärserien ser jag de suggestiva bilderna och intervjuerna, jag ser dårfinkarna, jag förskräcks. Det verkar inte vara meningen att jag ska göra annat än förskräckas.
Den som är tveksam till vaccin lär inte övertygas av serien. Sådana som jag som inte tvekar – vi sitter mest ilsket uttråkade. Men det är å andra sidan årets tema.