Ett isdrama av klass
Michael Tapper ser nya filmen om Tonya Harding – konståkningens mest hatade som vägrar skämmas
Den tragikomiska berättelsen om 1990-talets amerikanska konståkningsrivaler Tonya Harding och Nancy Kerrigan har blivit populärkulturell mytologi gestaltad i bland annat Tonya and Nancy: The opera (2006), Tonya and Nancy: The rock opera (2008), Tonya Harding: The musical (2014), dokumentären The price of gold (2014), konstinstallationen Tonya Harding/Nancy Kerrigan 1994 (2015) och nu spelfilmen I, Tonya.
I samtliga fall är Harding, inte Kerrigan, det stora affischnamnet, den återupprättade stjärnan. Kerrigan förpassas till att bli antagonist, driftkucku eller marginell skuggfigur.
Det är en ironisk omkastning av rollerna de fick i skandalskriverierna kring vinter-OS i Lillehammer 1994. Strax dessförinnan hade Harding och hennes ex-make Jeff Gillooly avslöjats som ansvariga för misshandeln av Kerrigan några månader tidigare. Syftet var att Kerrigan skulle tvingas stå över och därmed lämna plats för Harding som tävlingens Stora Amerikanska Hopp i konståkning.
Delvis är den förändrade bilden resultatet av att Harding haft en högre medieprofil, gjort öppenhjärtiga intervjuer om sin uppväxt under en känslokall mamma och om tonårsäktenskapet med en make som utsatt henne för otaliga övergrepp.
Men långt mer än att locka till näsdukssnörvlande sympatier, har Harding fascinerat som en motberättelse till det förkonstlade och stereotypa kvinnoideal som Kerrigan nu får representera. Fiktionen utmanar skandalskriveriernas dramaturgi, ställer dem på huvudet.
Harding vs Kerrigan blir här berättelsen om Askungen mot Isprinsessan, förloraren mot vinnaren, billiga arbetarbruden mot fina medelklassfröken. Det är en story om könsstereotyper men också om klass och den reaktionära backlash mot efterkrigstidens egalitära samhällsanda som under de senaste decennierna rullat utvecklingen tillbaka till 1800-talets öppna klasshat.
Harding får gestalta det som då kallades ”the great unwashed” (= arbetarklassen), nu omdöpt till ”white trash” men med samma underförstådda egenskaper. Hon och hennes omgivning är inte bara bokstavligen otvättade, utan dessutom korkade, vulgära, omoraliska och primitivt styrda till våld och lössläppt sex av sina primitiva, otyglade drifter.
I, Tonya är en film som på ett intressant sätt spelar både med och mot alla de fördomar och den mytbildning som omgärdat Harding. Hon är filmens tragiska hjältinna som utmanar oss att döma henne. Likt Harriet Anderssons ”slampiga” arbetartjej i Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika” (1953) bryter hon ner filmens illusoriska fjärde vägg genom att möta åskådarens blick, men nu också för att kontra sina belackare i biosalongen med spydiga kommentarer. Och inte bara hon.
I stort sett alla i bärande roller stannar då och då upp i filmen för att, med förebild i Michael Winterbottoms Brecht-inspirerade punkrockkomedi 24 hour party people (2002), ifrågasätta porträtten av sig själva och iscensättningen av händelserna de medverkar i. På så sätt blir ingen av dem dömd ohörd, såsom varit fallet i mediernas ryktesflora.
Ändå motar I, Tonya knappast in sin huvudperson i den traditionella kvinnorollen som offer och skör liten oskuld. I stället lyfter huvudrollsinnehavaren Margot Robbie fram Hardings trotsiga ”trashighet”. I par med en ”maskulin” konståkningsstil, byggd på atletisk kraft och spektakulära hopp, blir det till ett uppror mot en konståkningsinstitution som premierar en politiskt korrekt, graciös och vän femininitet med konservativa förtecken.
Våld var gårdagens metod för att hålla alla på plats. I dag är det skam, vilket inte minst synliggjorts i #metoo.
Här anknyter I, Tonya till George Butlers provokativa idrottsdokumentär Pumping iron II: The women (1985), om spelet bakom kulisserna i kroppsbyggar-VM för kvinnor.
Men I, Tonya går ett steg längre för att belysa en av grundpelarna i köns- och klassförtrycket: skammen. Ett samhälle präglat av irrationella klass- och könsskillnader kan bara normaliseras av kognitiv dissonans, att vi tänker olika om folk och folk. Våld var gårdagens metod för att hålla alla på plats. I dag är det skam, vilket inte minst synliggjorts i #metoo. Kanske är det därför vi fascineras av dem som vägrar skämmas. Skammen borde ha tillintetgjort Tonya Harding, omöjliggjort ett fortsatt kändisskap. I stället använde hon skamstämpeln för en karriär som en av USA:s mest hatade personer, bland annat under några år som proffsboxare.
I slutet av I, Tonya finns ett förhöjt ögonblick som växelklipper mellan ett av de berömda trippel-axel-hopp som gjorde henne till amerikansk mästare och ett slag i boxningsringen som under publikens jubel får henne att gå i mattan medan blodet stänker.
Triumfens höjdpunkt och förnedringens lågvattenmärke möts. Här borde sagan ha fått sitt definitiva slut. Men Harding vägrar stanna nere. Hon spottar ut blodet och går med ”fuck you”-blick mot publiken upp för ännu en rond mot skammen. Att många betraktar henne som ”white trash” betyder inte att hon måste ta deras skit.
Lästips: Cynthia Baughman (red.) -”Women on ice: Feminist essays on the Tonya Harding/Nancy Kerrigan spectacle” (1995).