Inget lyckat försök att rida på metoo-vågen

Katherine Diez ”I egen barm” provocerar

Åsa Linderborg

helskärm

I egen barm

Danmark är inte som Sverige, vilket historien om Katherine Diez visar.

Diez, född 1989, slog 2018 igenom som litteraturkritiker när hon lade ut en bild på Instagram, där hon hade placerat Morten Sabroes roman ”32 centimeter” mellan brösten.

Självklart fick Diez kritik, framför allt av kvinnor, men jag har svårt att bli provocerad. Man måste få använda det kapital man har, särskilt om man inte kommer från nån kulturadel med allt vad det betyder av möjligheter. Däremot kan jag förstå om män tycker det är orättvist att de inte på motsvarande sätt kan stoppa ett recensionsex innanför kalsongresåren.

Diez, som dessutom har studs i bläcket, blev ett namn både som kritiker och kolumnist, och som sådan öppnades också alla dörrar in i societeten.

I vintras avslöjades Diez som plagiatör, var fjärde text sedan 2018 innehåller nån form av stöld. Hon förlorade allt och inte heller det är nåt att förfasas över. Plagiat är kulturbranschens dödssynd. Man är sällan så originell i sina tankar och perspektiv som man tror, men ens formuleringar måste man ändå få ha ifred. Särskilt som de är så illa betalda.

Diez åkte ut – och in på kammaren, där hon skrev en bok för att förklara sig. För några dagar sen utkom självbiografin med den skönt kaxiga titeln ”I egen barm”, men den som vill förstå hur en plagiatör föds och fungerar står utan svar. Diez skriver om en dysfunktionell uppväxt, ätstörningar, att hon kommer från landsorten och därför saknar medfödda rottrådar in i kultureliten samt att hon velat imponera på sin käresta.

Det däremot, provocerar mig på riktigt.

”I egen barm” blir inte bättre av att den saknar gestaltning, personporträtt, miljöbeskrivningar, tidsfärgningar. Det är som att läsa en tonårings dagbok, med citat från Nina Simone och vädjande, kvidande meningar som får ta upp en hel sida, som vore det poesi.

I Danmark är boken lika utskälld som författaren, men den har ändå redan tryckts i en fjärde upplaga. Det beror på att Diez avslöjar mycket intima detaljer om sin exkärlek Adam Price, i Sverige mest känd som författaren till tv-succén ”Borgen”. I Danmark, liksom i Sverige, är det skillnad på vad man kan skriva om en person i en bok respektive i en tidning, men danskarna håller hårdare på det juridiska regelverket. Den som vill veta vad Adam Price har för sexuella preferenser måste köpa boken, för tidningarna kan ingenting avslöja.

Den här lagstiftningen blir allt svårare att motivera när nyckelromanen fasats ut av skönlitteratur med namns nämnande, som alltid motiveras med att personen man skriver om har makt. Att få berätta om vad man varit med om är bara en försvarshandling och varningstriangel så andra inte råkar lika illa ut. Och så vidare.

Om man kan skriva och ge ut en bok som ”I egen barm” besitter man rätt mycket makt själv. För att inte tala om vilka vapen en människa har som bestämmer sig för att använda sociala medier, men maktaspekten är likväl intressant. Vems makt talar vi om egentligen? Huvudpersonens eller de som regerar narrativet?

För drygt en vecka sedan skrev Horace Engdahl en intressant liten betraktelse i Svenska Dagbladet om mantrat ”alla har rätt till sin historia”. Det är svårt att säga emot det, menar han, men den som vinner kampen är den som har bäst övertalningsförmåga, vilket ofta handlar om att smeka dem som för stunden håller i den moraliska taktpinnen.

Danskorna var Nordens feministiska pionjärer på 1970-talet, men möttes på 1990-talet av ett motstånd som slog en hel generation i flisor. Så fick de också metoo sist av alla och det som avslöjats i Danmark är övergrepp av ett helt annat slag än det mesta som svenska metoo handlade om.

Katherine Diez vill nog gärna rida på den metoo-vågen och Adam Price må tillhöra den danska kulturelitens crème-de-la-crème, men han har ändå inte utsatt henne för något olagligt. Det Diez vittnar om handlar inte om våld eller hot, bara om att hon vänt in-och-ut på sig själv för en svekfull person i en kass relation. Även män(iskor) med makt måste få vara annorlunda, usla, ”onormala” i sitt privat- och sexliv utan att det ska sortera in under det publicistiska allmänintresset. 

Snattandes psykologi är allmängiltigt, eftersom de flesta nog nån gång har stulit nåt av nån annan. En del har svårt att sluta när de väl har börjat. Med de nya AI-verktygen torde lika många sova oroligt om nätterna – är det min tur att avslöjas imorgon?

I Norge faller folk som käglor. I våras fick kunskapsministern avgå sedan det visade sig att hon har fuskat med sin akademiska uppsats. Saken blev inte mindre pinsam av att hennes departement hade drivit igenom en stor sak mot studenter som bara hade citerat sig själva.

Samtidigt som hela Danmark följde Kathrine Diez fall, avslöjade Richard Aschberg på Uppdrag granskning att tre ministrar – Andras Carlson (KD), Erik Slottner (KD) och Anna Tenje (M) – har ljugit om sina akademiska meriter. Det hände ingenting.  Alla skyller på slarv. Alla får sitta kvar.

Varför ställer vi högre krav på journalister än politiker? Tillit är ju det enda kapital vi har.

Att sätta betyg på ”I egen barm” är svårt. Att yxa ner en självbiografi till en siffra är som att värdera författarens upplevelse av sitt liv – det går inte. Med pennan mot strupen sätter jag ett plus för den litterära kvaliteten men tre plus för ambitionen, även om inte heller den föll väl ut. Det blir summa summarum två plus. 

Måtte inte detta hindra Katherine Diez att försöka finna sin egen form och komma tillbaka. Jag vet att det unikt egna ruvar där under den vackra bysten – som hon faktiskt ”har betalat för själv”.

Café Bambino: Sadistiska bögar, feministiska incels och tjejer som inte kan ta ett nej