Allt är serbernas fel
Lidija Praizovic om att leva med en kollektiv skuldbörda
Det finns många berättelser om kriget i forna Jugoslavien, såhär går min: en pappa och en mamma kommer till Sverige från Jugoslavien på 1970- respektive 1980-talet som arbetskraftinvandrare. Självklart kallar de sig jugoslaver och umgås i stora diasporasällskap bestående av Balkans alla etniciteter och religioner.
Jag är 6 år när kriget bryter ut 1991. Vi träffas fortfarande i de stora sällskapen, men när det tittas på nyheterna börjar det bli tystnader och konflikter mellan de vuxna.
Sen sitter pappa ensam, klistrad framför tv:n i tio år och följer “all svartmålning av oss”. Snart sjukskrivs han. Mamma sjukskrivs några år senare. Livet blir mer isolerat, umgängeskretsen begränsas till den serbisk-ortodoxa kyrkan. Där gör man insamlingar till krigets offer, offer som aldrig uppmärksammas i väst, eftersom de är serber.
Innan kriget har vi bara jugoslaviska pass hemma. Det jugoslaviska passet är en stolthet som man åker med genom Europa. Sommaren 1992 blir vi inte insläppta i Polen. Pappa vägrar vända tillbaka, eftersom vi liksom varje sommar är på väg till Juga. Tulltjänstemännen och militären bogserar oss och bilen tillbaka på färjan och tillbaka till Sverige. I Sverige skaffar vi genast svenska pass.
På tv:n i Sverige är allt som händer på Balkan serbernas fel.
Alla folk fördrivs av massmördande serber och väst är räddaren och tämjaren av barbariet. Pappa bandar in allt på VHS-kasetter och hoppas han att han i framtiden ska få lägga fram det inför en rättvis domstol så att världen äntligen ska se “propagandan mot oss”. I stället upprättas efter kriget Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY). I princip åtalas och döms här bara serber.
När min kusins mammas hela släkt fördrivs ur Krajina i augusti 1995 tillsammans med 200 000 andra serber är berättelsen om serber som bad guys så stark i västmedia att flyktingströmmen nästan ignoreras. Belgrad med omnejd är översvämmat av flyktingar, men på satellit-tv som jag och min kusin följer, är rapporteringen minimal och oengagerad. Ingen har blivit dömd för den etniska rensningen av Krajinas serber.
I skolan blir jag ställd till svars av mina svenska klasskamrater. De har hört saker på nyheterna och av sina föräldrar och vill veta hur man kan bete sig så som serberna beter sig. Jag går i trean. Mamma och pappa lär mig och min syster att vi inte ska säga till folk att vi är serber, eftersom ”alla hatar oss”.
När jag blir äldre hamnar jag och mina föräldrar ständigt i bråk. Jag tycker de är patriotiska och martyriska. Jag tycker serber är dumma i huvudet. Jag säger till dem att sluta förneka serbernas skuld. Allt är serbernas fel, säger jag.
I Serbien blir mina kusiner kallade till fronten, men de gömmer sig. ”Du kan inte kriga mot USA”, säger de.
1999 bombas Serbien av NATO. Den stora skogen bredvid vårt hus brinner. Varje gång vi ser på tv att planen lyfter från Italien ringer vi snabbt släkten och berättar att nu kommer de. På kvällarna demonstrerar vi på Sergels torg. Vi håller upp stora plakat: ”NATO = FASCISTER!!!”
