Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Här köper de ensamkommande flyktingbarnen resan till Sverige

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-09-29 | Publicerad 2016-06-23

Carsten Jensen reser i spåren av ett misslyckat krig – de unga flyr, trötta på våldet och politikerna

De utländska trupperna har lämnat Afghanistan men kriget och terrorn fortsätter. Stora delar av landet är åter i talibanernas händer.
Den danske författaren Carsten Jensen och den norske journalisten Anders Sømme Hammer berättar i tre artiklar för Aftonbladet Kultur om det plågade landet.
DEL 3 Varför kommer de till oss?

När en miljon flyktingar förra året strömmade in i Europa så var var femte från Afghanistan, ett land som nästan varje europeisk nation tillsammans med USA de senaste femton åren vid en eller annan tidpunkt har fört krig mot.

Vem är det som flyr?

Varför hemsöker de oss?

Varför stannar de inte kvar i det land som vi med vapen och generöst utvecklingsbistånd menar att vi framgångsrikt har återuppbyggt?

En del av svaret finns bakom en dörr i centrum vid Kabulfloden. Penningmarknaden heter stället. Överallt står det män med tjocka sedelbuntar i händerna. Afghanerna litar inte på bankerna och många transaktioner sker i en alternativ ekonomi. Förbluffande mängder sedlar byter ägare framför våra ögon.

Men penningmarknaden är också en människomarknad. Här håller människosmugglarna till. Bakom dörren slingrar sig en labyrint i tre våningar med trånga passager, trappor och gångbroar av järn. I små kontor sitter män på dynor på golvet; böjda mot varandra förhandlar de ivrigt viskande.

En resa till Turkiet: 3 000 dollar. En familj på fyra hela vägen till Tyskland? 18 000 dollar. Har ni inte det? Då måste vi ta ert hus som säkerhet. Om ni blir hemskickade? Ja, då blir ni tyvärr hemlösa när ni kommer tillbaka.

Människosmugglarna får mellan 10 och 20 procent av summan. Resten går till mellanhänder längs vägen. Vår tolk låtsas intresserad och sätter sig på den ena dynan efter den andra och snappar upp samtal. Så inser en av människosmugglarna att han inte är en klient som intresserat följer förhandlingarna. Den nyfikne blir utslängd och sparkad på.

Hayat Hooman flydde till Sverige. Det kostade 4000 dollar och han såg människor dö. Men nu har han återvänt. För kärlekens skull.

Hayat Hooman är en flykting som har återvänt. Han var en i den ström av flyktingar som förra sommaren sökte sig till Tyskland och Sverige. Nu är han tillbaka i Kabul. Vi träffar honom mitt i stan i en grönskande park bland röda rosor under fruktträd. I husen runt omkring bor det 40 trångbodda studenter i rum av skiftande storlek. Hayat bor också där, men det är oklart vad hans roll i studenthemmet är.

Liksom så mycket annat är oklart i den historia han har gått med på att berätta för oss. Till en början liknar det en klassisk berättelse om en flykt. Men strax liknar den något helt annat, inte en historia om en ung man på flykt, utan historien om en ung man som söker nya möjligheter. Det är en historia om Afghanistan, men det är också en historia om Sverige.

Hayat har inte besökt människosmugglarnas marknad, där så många andra resor startat. Han har köpt sig fram i etapper, 500 dollar till Teheran, 1 500 dollar för att komma genom Turkiet och till slut den dyraste sträckan, över Grekland genom Europa till Sverige – 2 000 dollar, totalt 4 000 dollar. Det är pengar som han har lånat.

Han kommer från Ghanzi-provinsen där talibanerna är starka och tillhör den etniska minoriteten hazara, som talibanerna alltid har förföljt. Förra sommaren befann han sig i parlamentet när det attackerades och två människor dödades och 40 sårades. Själv fick han en rispa i kinden av en glasruta som krossades av en explosion. Han tänkte: nästa gång dör jag.

Från flykten har han ett traumatiskt minne. På resan från Turkiet över Medelhavet följdes tre överlastade gummibåtar åt. Varje båt har plats för 20, men var lastade med dubbelt så många. Halvvägs börjar en av båtarna att sjunka. Hayat är afghan, han har aldrig sett havet. Nu lär han känna det, när 40 människor drunknar några meter ifrån honom. Många av dem är kvinnor och barn utan flytvästar. Även de med orange flytvästar sjunker till botten, eftersom de är av dålig kvalitet.

En sak berättar inte Hayat.

Varken han eller någon annan i den överfyllda gummibåten gör någonting för att undsätta de drunknade. Skulle de försöka, skulle de också drunkna. Det moraliska dilemmat är så obönhörligt att det förblir outtalat: ignorera de nödställda, eller dö.

Han har inga problem med att få asyl i Sverige. 22 år gammal med en kandidatexamen i historia från universitetet i Kabul ljuger han om sin ålder och registreras som minderårig. ”Jag är hazara”, säger han. ”Jag har ingen skäggväxt.”

”Men varför är du här nu?” frågar vi. ”Varför skickades du tillbaka?” ”Jag blev inte utvisad”, säger Hayat, ”jag reste tillbaka frivilligt.” Vi ser ut som ett stort frågetecken.

”Ja”, säger Hayat, som om det han nu ska berätta är alldeles självklart, ”jag trodde att när jag hade fått asyl så skulle jag få arbete och på kort tid tjäna ihop en förmögenhet. Efter ett år i Sverige skulle jag återvända som en rik man, betala mina skulder, försörja min far, mor och mina syskon och gifta mig med den flicka som jag älskar, samt finansiera mina fortsatta studier på universitetet.”

I Sverige inser Hayat raskt att han har satt sig själv i en fälla. Som minderårig kan han inte avslöja att han är universitetsutbildad. Arbeten som rörmokare eller snickare, sysslor han anser vara simpla, skulle ta flera år att utbilda sig till. Det skulle ta fyra år – minst – innan han kom ut på arbetsmarknaden. Sverige är inte möjligheternas land, som han trodde, utan motsatsen. Tanken på hans flickvän hemma är vad som avgör saken. Hennes familj vill inte vänta i fyra år eller mer på hans hemkomst, utan skulle gifta bort henne långt innan han återvände till Afghanistan.

Han avslöjar sanningen för de svenska myndigheterna, att han inte är minderårig. Eftersom han frivilligt anmäler sig för att resa hem, får han 6 000 dollar av International organization for migration, så att han kan etablera sig hemma i Afghanistan. Han betalar sina skulder, fortsätter sin utbildning på universitetet med målet att ta en masterexamen och investerar resten av pengarna i studenthemmet där han bor.

Nu tjänar han 50 000 afghani, cirka 5 000 danska kronor i månaden på att hyra ut rum. Om två år ska han gifta sig och han är stolt över vad han har åstadkommit. Afghanistan, säger han, är möjligheternas land.

Det är hans stora upptäckt. När det gäller landets framtid så är han optimist – till 50 procent.

Mahbode Barat instruerar de manliga skådespelarna i en pjäs om att fly från Afghanistan

Du får inte överge din familj, du har ett ansvar, bli kvar och bygg upp ditt land. Så lyder budskapet i teatergruppen Raws pjäs Modar, vilket betyder Mor. Vi träffar gruppen i deras repetitionslokal, ett rått betongrum med smutsiga, röda filtar på golvet, blå- och vitmålade väggar som får det hela att likna ett garage. Teatergruppen har inget offentligt stöd och innan de berättar handlingen i Moder för oss, visar de oss några repetitionsövningar. Gruppen består av fem män och tre kvinnor. (Alla männen är klädda i jeans och t-shirts, medan kvinnorna bär huvuddukar.)

Regissören Mahbobe Barat, 20 år, har en rosa huvudduk och stora, svarta glasögon. I fyra år har hon arbetat heltid med teater och deltagit i workshops med bland andra den amerikanska teatergruppen Bond street theatre.

Pjäsen, som hon också har skrivit, handlar om en familj; en mor och hennes fyra söner. De tre äldsta flyr från Afghanistan, medan den yngste blir kvar hos modern. Fadern är död och den kvarvarande sonen klarar inte av att skydda sin mor. När några inkräktare hotar med att ta över huset bönfaller modern sina landsflyktiga söner att återvända. Livet utomlands har tärt på dem och de inser att det är i Afghanistan de hör hemma. När de väl återvänder räddas huset och familjen återförenas. ”Ett hoppfullt slut”, säger Mahbobe Barat.

Hon berättar att hon har många vänner som har flytt. ”Jag är välbekant med frestelsen, men har stått emot. Jag skrev pjäsen för att förmå de unga att inte lämna landet. Om de som har utbildning flyr, så blir bara analfabeterna kvar och med dem kan vi inte återuppbygga landet.”

Vi frågar om det är någon av gruppens åtta medlemmar som har planer på att fly. Hälften av dem räcker upp handen. ”80 procent av de unga skulle fly om de bara kunde”, säger en 19-årig skådespelare som också berättar att han är i full färd med att spara ihop till flykten.

”För 12–13 år sedan var förväntningarna på framtiden hos den afghanska befolkningen enorma. I dag är besvikelsen lika stor”, säger Jörgen Holmström, chef för biståndsorganisationen Svenska Afghankommittén. Efter att ha bott  och arbetat i Kabul i 16 år är han en skarp iakttagare av det afghanska samhället. ”Afghanerna har blivit nattsvarta pessimister.”

Den unga generationen i Afghanistan har förlorat tron på framtiden. I ett land där det ena valet efter det andra har präglats av fusk och där korruptionen finns överallt så är beredvilligheten att lämna landet stor.

Det är inte alltid kriget som de unga flyr ifrån, utan också en regering som har förlorat all trovärdighet.

Carsten Jensen

övers. Claes Wahlin