Offergåvan
Igor Stravinskijs mästerverk har inspirerat världens konst- och filmmusik i 100 år
Det är 1968. Som alternativ till stamsångerna har vi en vikarierande musiklärare som spelar flummusik och leker med slingrande vattenfärger och en overhead.
En lektion tvingas vi höra hela Våroffer av Igor Stravinskij. 35 minuter som förändrar mitt liv. ”Här tar musikhistorien slut, och här börjar en ny”, säger flumläraren och pekar på fagottens nära döden-melodi, hårdrocksstråkarna som pumpar adrenalin och de nattliga, skrämmande stämningarna.
Fan. Fan Fan. Än i dag kan jag känna samma poetiska råhet välla fram. Trots flera hundra genomlyssningar lyckas musiken hålla kvar provokationen. Fingret åt den ”Goda Smaken”.
Det är ingen överdrift att säga att Stravinskijs estetiska hållning – musik uttrycker inget utöver sig själv, den är bara ren musik – har präglat inte bara konstmusiken efter 1913 utan även delar av rocken och filmmusiken.
Vi hör det bland annat i Bernard Herrmanns musik till I sista minuten med Cary Grant i huvudrollen som oskyldigt offer för Alfred Hitchcocks fråga: Vad är det fråga om, vad gör jag här? Orsaken till den magstarka spänningen i filmen – men kanske framför allt i Psycho – ligger avgjort i Herrmanns plågsamt skärande och korthuggna musik i samspel med filmens plötsliga åkningar från subjektiv till objektiv kamera. Ett dödligt hot lanseras som därefter har blivit plagierat tusentals gånger. Till exempel i John Williams ledmotiv till Steven Spielbergs Hajen.
I Stravinskijs hjärna pågår ett krig mot den klassiska musikens känslopjunk. Här är det helt andra andliga strömmar som drar in oss i en malström av sugande mittpunkter som tonerna konvergerar mot. Det skapar ett slags musikalisk topografi med sylvassa berg, karga öknar och späda nyplanteringar.
Våroffer blir hans största strid att försöka rensa ut allt utvändigt från musiken, alla trivialiteter, alla kletiga emotioner. Allt som skymmer det brutala i att offra en ung kvinna åt naturen.
Djupt därinne i musiken, har jag förstått långt senare, finns också en destruktion och ljudsättning av det sadistiska våld som strax ska explodera i Europa under första världskriget. Och det var denna primitiva döds- och skapelseritual som Våroffer försöker återskapa. Vid premiären 29 maj 1913 kunde det få en publik att bryta ihop. På liknande sätt som den första ljudfilmen av många upplevdes som hotfullt naturalistisk.
Strikt musikalisktstaplar Stravinskij korta motiv över en hypnotisk rytm, stråk och bleck förvandlas till ett väldigt slagverk med bestialisk närvaro. Dansarna drar henne i håret. Hon är rädd för skogen. Visserligen sjunger näktergalen vackra melodier, men med en sjuk näktergals pentatonik (bara fem toner).
Det är extatiskt i stället för måttfullt. Erotiskt, i stället för intellektuellt. Månljus, i stället för dagsljus. Det är kroppens pånyttfödelse.
Genom historien har det skrivits hyllmil om skandalen kring Våroffer. Känd bland annat för att den byter taktart 150 gånger de sista 20 takterna.
”Jag var äcklad. De stackars dansarna kunde förstås inte höra någonting på grund av oväsendet i publiken. Djagilev beordrade ljusmästarna att omväxlande tända och släcka ljuset för att på så sätt försöka få slut på oväsendet. Det är allt jag minns av uruppförandet”, beskrev Stravinskij det spända läget under premiären.
Ryska balettens ledare Sergej Djagilev hade bett honom om något ”evolutionistiskt”. Önskemålet var kort och gott: ”Överraska mig!” När Djagilev lyssnat till klaverutdraget lär han ha frågat: ”Ska det fortsätta länge till så här?” Stravinskij svarar: ”Ända till slutet!” I det perspektivet är hundra år ingenting.