Ant Wan har släppt in oss i sitt nakna hjärta
Han visar vad som händer när man vågar vara sig själv
Jag finner ro i min själ av att se en gatuunge lyckas.
Det var som om stjärnorna själva hade kommit ner för att dansa i takt med tonerna. Det har snart gått en vecka sedan Ant Wan ekade genom arenan och berörde hjärtan på djupet.
I en tid där så många av oss kämpar med våra känslor, har Ant Wan blivit en symbol för att våga uttrycka det som ligger djupt inom en. Varje vers och refräng är som penseldrag på en stor duk, där han målar sina erfarenheter och känslor med en äkthet som få kan matcha.
Ant Wans förmåga att pendla mellan kaxighet och lekfullhet, med en ren och ärlig avsikt. Singeln ”Dum” är som ett läkemedelsrecept för alla brustna hjärtan, en mjuk omfamning som erbjuder tröst. När jag hörde honom framföra dessa ord live i lördags, när han delade med sig om att det är hans personliga favorit, berör det mig djupt för jag delar den med honom.
”Vad gör du här med en tom själ? / Det svårt att va god i en ond värld / Det finns ingen love, det en tom värld”
De strövar genom stadens gator, hungriga efter mening och värme. Oavsett hur djupt man försöker att sända ut godhet, är det en svår väg att vandra när mörka krafter hotar att skugga ens hjärta.
Orden ”Habibti, du klarar dig, du behöver inte sakna mig” handlar om att ge den man älskar friheten att gå vidare, att förstå att det är möjligt att klara sig utan varandra. Han sjunger ”Det kanske dags att gå vidare / hitta nån som får dig le / nån du tycker är finare” och berör en universell sanning: Ibland måste man säga hejdå men att önska sin ex-partner att hitta någon som de tycker är finare blir en av de svåraste handlingarna. Det innebär att man måste släppa det som en gång varit.
Vi vet att de finns en tid för hejdå men vi ljuger om vi inte säger att det skaver.
Nästan inga killar jag har mött i livet vågar erkänna att de gillar att lyssna på Ant Wan
Ant Wan slog publikrekord i lördags men viktigare är att han har släppt in oss. Han visar sitt nakna hjärta, sin förtvivlan. Vi hör hur tårarna nuddar hans kind, smärtan i hans röst och rädslan i ögonen. Hur många kan uttrycka det och vågar göra det, få oss att känna, att veta, att det är sant?
Om ni bara visste vilket mod som krävs för att som rappare inte förhålla sig till ramarna som sätts av machokulturen. Den dörr han har öppnat är ett förebyggande arbete. Han lär nu många grabbar att det är okej att också uppmärksamma sina egna känslor. En grabb kan också fälla tårar och vara ledsen.
Nästan inga killar jag har mött i livet vågar erkänna att de gillar att lyssna på Ant Wan. Hur många gånger har jag ryckt luren raka vägen in till spellistan och hittat tre av de mest sårbara låtarna sparade? Detaljerna han fångar upp är alltid så pricksäkra och höjer ens självkänsla. De förändrar oss som lyssnar.
I allsången ”Malaika” skriver han: ”Hon får mig tänka på mitt liv / som jag ens har ett / Vad är meningen med livet? / Hon är svaret”
Ju mer han har växt in i sin nya roll, sedan 2019, desto svårare har det blivit för mig att inte ta ställning i debatten om honom. Jag skyddar honom för att han gör känslor kattigt. Han visar vad som händer när man vågar vara sig själv i en värld som inte accepterar en.
På konserten fick jag en känsla av att han sa hej då till oss. Han verkade inte vara säker på att han vill behålla plasten han fått. Men om Ant Wan lämnar musiken bakom sig måste sjukhusen se till att det finns plats, för alla som kommer att behöva vård för hjärtattack efter beskedet.
Han har redan lämnat ett vackert kvitto efter sig. Visat att man kan röra sig från Råby centrum till Globen och därifrån till Tele2 Arena, att en grabb kan samla 40 900 gäster och förena dem med bara ordens kraft.
Jag är inte säker på att alla förstår: hans framträdanden har inte bara underhållit, de har inspirerat en hel generation i Sverige. Ant Wan är inte bara en artist, han är en rörelse.