Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Uppror för alla åldrar

Ann-Charlott Altstadt: Därför är dystopier för unga så trendigt – bland vuxna

Ur filmatiseringen av ”Hungerspelen”. En av berättelserna för unga som bidragit till den ökande bokförsäljningen i USA.

Bara ni som levt under en sten de senaste åren kan ha missat Hungerspelen.

Berättelsen om Katniss som tvingas strida mot andra tonåringar i en dokusåpa och blir symbol för kampen mot huvudstaden Panem och diktatorn Snow är ett globalt fenomen. Filmerna (den sista delen har premiär i höst), har slagit miljardgränsen i intäkter och böckerna hade sålt över 82 miljoner exemplar 2014.

Jag läste, blev fångad och slukade trilogin på nolltid. 

I jakt på böcker till min son blev jag ett exempel på det som numera kallas cross-over-trenden, det vill säga vuxna som har börjat läsa ungdomslitteratur.  Bokförsäljningsuppsvinget i USA sägs bero på att just ungdomslitteraturen (Young adult literature) expanderat och numera når vuxna läsare. 

Att Pierce Browns Rött uppror (2015), som så uppenbart är skriven för tonåringar och lanseras som nya Hungerspelen, av det amerikanska förlaget klassats som ”vuxenbok” visar på att bokbranschen nu vant spekulerar i den åldersblandade fascinationen för ungdomar i en förskräcklig framtidsvärld. 

När jag mitt i natten måste köpa den oöversatta andra delen i serien, Golden son, som e-bok, började jag undra varför jag vill läsa samma böcker som min tolvåring.

På ytan blir vår kultur allt mer polerat positiv, Facebookfantastisk och kattunge-gullig, men i folkdjupen härskar det svarta.

Litteraturvetaren Maria Nilsson berättar i sin bok Teen noir – om mörkret i modern ungdomslitteratur (2013), att den stora Londonbokhandeln Foyles till och med tagit bort sin avdelning kallad ”Teen noir”. Konceptet har tappat sin betydelse när det svåra, problematiska, rent av livsfarligt dödliga, dominerar utgivningen oavsett genre. 

Nilsson refererar några förklarande teorier som att de vuxna författarna vill ge redskap till unga för att hantera en otrygg värld och/eller att vuxenpublikens smak påverkat litteraturens innehåll.

Men jag tror inte att framtidsvisionernas mörker i sig – hur mycket det än speglar vår tid, våra framtidsnojor, fungerar som fristad från verklighetens valmöjligheter eller terapeutiskt bearbetar dem – kan förklara böckernas popularitet. 

Dystra dystopier ger läsare, både unga och vuxna, en sjutusan till upplevelse de inte kan få av annan litteratur. Ingen annanstans friläggs de stora principiella frågorna om frihet, rättvisa, makt och underordning. Där möts Individ och Struktur i sin renaste form och iscensätter mänskliga ur-teman som motstånd och kamp mot det orättfärdiga. 

I exempelvis Rött uppror, som förstås ska filmatiseras, blir den tonåriga Darrow från Mars arbetarklass (de röda), genmodifierad av en mystisk motståndsrörelse för att infiltrera härskarklassen (de gyllene), med uppdrag att störta det supertotalitära samhället som behärskar solsystemet.

Den dystopiska litteraturens direkta maktkritik aktiverar helt enkelt en unik larger than life–känsla vilket dragit till sig både höger- och vänstertolkningar av fenomenet. Den amerikanske skådespelaren Donald Sutherland som spelar diktatorn Snow i Hungerspelen accepterade exempelvis rollen för att väcka ungdomar till förändring och hänvisade till proteströrelsen Occupy Wall street.

Samtidigt har Tea party-rörelsen anordnat ett ungdomsläger där deltagarna skulle identifiera sig med rebellerna.

Men det intressanta är att den dystopiska tematiken förvirrar alla uttolkare, oavsett politiskt läger. Andrew O’Hehir, krönikör på webbsajten Salon, kallar exempelvisHungerspelen för ”kapitalistisk agit prop” då han menar att böckernas budskap inte är maktmotstånd utan kapitalismens individuella frihet – den nya auktoritära ideologin som används av de 1 procenten för att driva ner lönerna, förstöra den politiska processen och förlöjliga kollektivt handlande.

Författaren Ewan Morris ger i The Guardian också dystopierna en vänsterkritik. Han hävdar att staten är fienden, attackerar exempelvis Hungerspelen välmenande vänstertyper, välfärdsstaten, jämlikhet och idén om social planering. Enligt Morris står kampen egentligen mellan heroiska individer och sociala ingenjörer – vilket lär ungdomar att böja sig för marknaden, inte att sätta sig upp mot auktoriteter.

Att opinionsbildare från både vänster och höger inte verkar ha kollat in samma film/bok måste bero på att deras syn på staten följer ett föråldrat politisk schema medan samtidsdystopierna illustrerar att ett historiskt skifte ägt rum. 

För faktum är att det inte längre är ”Big Company” som är fienden, som i exempelvis Blade runner eller Alien, utan att ”Big State” axlat skurkrollen. Men det illustrerar bara att de progressiva krafter som drev fram efterkrigstidens välfärdsamhällen förlorat kampen om staten. Och grattis, högern vann.

Nyliberalismen har via social ingenjörskonst inte skapat en mindre stat utan en större korrumperad marknad vilket paradoxalt nog innebär hårdare kontroll, styrning och reglering än någonsin förr. Vi lever alltså i en tid då Big Company har tagit över Big State. Och när staten inte längre distribuerar jämlikhet utan gynnar den ekonomiska eliten och samtidigt blir allt mer auktoritär så avspeglas det också i framtidsskildringarna.

Tonårsdystopierna verkar vara en tematisk förlängning och komplikation av den ljusa datoranimerade barnfilmsvärlden med dess mer uppenbara och igenkännliga bovar. 

Vuxenpubliken har drivit fram det smarta skojandet och referensskämten på bio medan den barnanpassade renodlade maktkritiken gör att Big Company eller mäktiga individer fortfarande är fienden.

När min son var fem ville han varenda dag se filmen Dinosaurier, om iguanodonen Aladar som ifrågasätter den starkes rätt, förespråkar solidaritet och visar att om alla växtätardinosaurierna går samman kan man besegra köttätarna och de diktatoriska ledarna. Jag började undra om vi inte egentligen tittade på en propagandafilm för facklig organisering och kollektivt handlade.

Den självklara politiska tolkningen gör att jag och den amerikanska högern hamnat på samma sida i biografen. Jag kan förstå att Fox News klassat flera barnfilmer som hjärntvättande vänsterpropaganda. 

Enligt kanalens programledare Lou Dobbs demoniserar Lånarna samhällets rikaste 1 procent. Enligt upprörda debattörer på högerkanten är Lorax ett antikapitalistiskt credo liksom exempelvis Wall-E, MupparnaBilar 2 och Lego – filmen

Kritiken från New York Posts Kylie Smith mot pingvinfilmen Happy feet 2 kan sammanfatta högerns frustration. Enligt honom förespråkar filmen kollektivism, feminism, finansiella räddningsaktioner, vegetarianism, samkönade äktenskap, FN, och Occupy Wall street-rörelsen. ”Well played, lefties: This is Kiddie Karl Marx”, skrev Smith upprört.

Bokförlag och filmbolag vill förstås göra profit och enligt den senaste forskningen om människans biologiska natur trycker de på rätt knappar. För oavsett hur makten ser ut iHungerspelen eller Dinosaurier fyller den explicita tematiken oss med ett ursprungligt välbehag. Vi är människor, och det betyder bland annat att vi på instinkt gillar uttryck som behandlar frågor kring samarbete, gemenskap, solidaritet och innebär uppror mot orättfärdiga hierarkier. 

Det paradoxala är att dessa värderingar, som de flesta av oss delar, står i sådan skarp motsättning till de normer vi måste anpassa oss till för att lyckas i vårt verkliga konkurrens- och konsumtionssamhälle.

Jag tror att vuxenpublikens närvaro bland barn och ungdomar kan förklaras av de så uppenbara ideologiska stråken av mot- eller alternativkultur.

Det är inom ungdoms/barnkulturen vi hittar den starkaste subversiva kraften mot det rådande systemet. Och det får oss att må så bra!