Rock, knark – och snark
Christoffer Röstlund Jonsson läser ett gräsligt hårdrockshaveri
Jag hoppar rakt in i elden med ett citat från en av huvudpersonerna, Metallicas döde basist Cliff Burton: ”Man bränner inte ut sig genom att gå för snabbt fram. Man bränner ut sig genom att gå för långsamt fram och bli uttråkad”.
Efter 490 sidor är jag enligt burtonianska riktlinjer så utbränd att inte ens Alliansen kan neka mig sjukskrivning.
Arbetslinjen knäckt – av Metallica.
Jag växte upp med Mick Wall. Hans rockjournalistiska urkraft utgjorde grunden till mitt yrkesval. Men nu inser jag att antingen var jag ett gli utan koll eller så har mannen helt tappat fotfästet, för hans oauktoriserade grepp på en av historiens största rockakter är en svårtröskad snarkfest.
I kronologisk ordning berättar han om Metallicas bana från sunk till ofattbar rikedom genom prövningar och död. Inte en pjåkig historia, om än uttjatad, tack vare terapidokumentären Some kind of monster.
Här är den undermåligt berättad.
Mycket går att skylla på den direkt pinsamma översättningen. Svengelska, snåriga meningsbyggnader och direkta fel gör att det språkliga flytet bokstavligt talat aborteras redan på första sidan. Så blir det när förlagen vet att det är bandnamnet och inte innehållet som drar in stålet vid snabbköpskassorna.
Språkförbistringen döljer dock inte att även Wall gjort ett hafsverk. Redaktör? I dont need no stinkin’ redaktör! Han brassar på med upprepningar, oredigerade pratsjok och absurt övertydliga förklaringar. Har han fått pröjs per tecken? Sällan har så många likartade rock’n-roll-klichéer sagts av så många olika personer i samma bok.
Varje kapitel inleds med en personlig Metallica-anekdot från författaren. Det är kokain, privatplan, håravfall och hundrastning. Poängerna är oklara men den röda tråden är bitterhet. Känslan är att musikerna borde tycka att Mick Wall är lika frän som han tycker att de är. Minst.
Men trots att han följt bandet sedan starten, och pratat med mängder av människor, finns här få åh fan-ögonblick. Jag hittar tre halvdana: James Hetfield är en bonnläppsrasist som hatknullar groupies i munnen, namnet på chauffören som körde dödsbussen då Burton dog har aldrig avslöjats, samt att One innehåller 23 gitarrsolon.
De två första är inga jätteskrällar och den sista hade jag kunnat räkna ut själv. Så det jag tar med mig är ett citat från Machine Heads Robb Flynn. Han såg Metallica första gången när han var 16 år. Musiken fick honom att vilja ”supa och köpa droger”.
Mick Walls gräsligt döpta hårdrockshaveri har samma effekt på mig.