Dramat i Knutby mellan sanning och dårskap
De dömer homosexuella och aborträttsförespråkare till alla helvetets kval
Det går en våg av snokande över Sverige och den river upp sår. Två stora tv-dramatiseringar kommer ut nästan samtidigt, och avhandlar två av våra i särklass mest skärskådade mordhärvor. Först Den osannolika mördaren på Netflix, och nu C Mores Knutby. (Den lilla skillnaden i tajming tycks mest bero på att C More följer den nysnåla trenden att inte bjuda på alla avsnitt samtidigt.)
Båda bygger på böcker, den sistnämnda på en roman. Det är en central skillnad. Jonas Bonnier har uppenbarligen velat lägga lite behörigt avstånd till de mänskliga förlagorna; kanske av rättsliga skäl, kanske för att göda sin inspiration. Eller av fåfänga? Det anses finare att hitta på.
Extra underligt är det att Knutby trots det tassar så tätt intill åklagarens och tingsrättens snitslade bana. Pastorn Helge Fossmo anstiftade mordet och mordförsöket, barnflickan Sara Svensson genomförde dådet. Punkt. De två sista avsnitten känns som rena beställningsjobbet; vilken dröm för rättsmaskineriet att när mordkvällen ges fiktiv form så ligger det inte så mycket som en snöflinga på marken! Skönt att den här gången slippa alla oförskämda frågor om sådant som gångvägar och spår och skjuts med bil av en tänkbar medhjälpare.
Nej, ingen kommer att bli klokare i denna ofrånkomliga fråga: var Knutbyhärvan en svensk rättsskandal i paritet med Thomas Quick-haveriet? Var det även här på tok för lätt att bli dömd på sitt eget erkännande?
Det är kanske ingen som bryr sig, för frireligiösa i Sverige ses liksom som skyldiga ändå. Till att vara töntiga, till att vara naiva och till det värsta en god medelklassvensk kan vara: dömande!
Om de nu dömer homosexuella och aborträttsförespråkare och hedningar överlag till alla helvetets kval, varför ska vi sålla och vara noggranna med vem av dem som gjort sig skyldig till vad? De är skyldiga som kollektiv. Hela bunten, som man säger. Varenda jävel. Det är alldeles gratis att vara främlingsfientlig mot folk av samma etnicitet. Den friheten tog jag mig också, med råge, när Knutby-löpsedlarna en gång exploderade.
Som fallstudie och underhållning är det nästan riktigt bra. Nästan. Om det bara inte var för detaljen att det här faktiskt … ja men det har ju hänt?
Jag får skylla på min uppväxt i småländska Nybro. Pingstkyrkan hade en tydlig närvaro, och inom ramen för sitt eget system även makt. (Deras barn förbjöds att umgås med mig personligen, för att ta ett av de roligare exemplen, och många lydde.) Men ingen frikyrka var på något sätt i majoritet. Såhär i efterhand tror jag tvärtom att flertalet uppfattade sig som utfrysta. Mobbade. Inte bara barnen i skolan, vilket ofta var fallet, utan deras föräldrar – dem man så sällan såg till.
Så kände sig även barnflickan, har vi förstått, fast i förhållande till sekten. Efter en period av högsta värme förpassades hon till kylan. Efterhand krackelerade hon, som ett skållhett glas man ställer ut i snön.
Den processen skildras utmärkt i serien, liksom den där särskilda, urnordiska, översexuella bymentaliteten. Alla pyr förstås också av gammal hederlig avundsjuka och statushets. Snyggt filmat är det som i en monsterproduktion på HBO. Minst sagt välspelat också; till och med dialogerna, däribland snutpratet, låter rätt. Som fallstudie och underhållning är det nästan riktigt bra. Nästan.
Om det bara inte var för detaljen att det här faktiskt … ja men det har ju hänt? Eller? Mer eller mindre. Fast har det ens det?
Har pastorn gått ut i en sjö i skymningen för att sätta på grannfrun? Har barnflickan legat platt på marken och fått en kokhet kopp kaffe hälld över sig av Kristi brud? Har hon blivit bjuden på turkisk gryta hemma hos en inkännande vapenhandlare som hjälpt henne att skaffa en revolver?
Inte fan vet jag. Då har jag ändå sett de två dokumentärserierna från förra året – två gånger vardera.
Å andra sidan är det inte alltid lyckat att släppa verkligheten för långt över tröskeln till en dramaproduktion, för verkligheten är konstig och inkonsekvent och tjatig på ett sätt som befinner sig i krig med alla dramaturgiska konstgrepp. Samma fenomen spökar från första stund i Den osannolika mördaren. Så fort manusförfattarna tar sig friheter och fyller ut, då rasar Palmemordsfanatikerna hela vägen till DN Debatt, när de inte är upptagna med att skriva förtalsanmälningar. Följs verkligheten slaviskt blir det desto tristare. Och man vet – man kan ju till leda! – hur det kommer att sluta. Det är sällan den bästa förutsättningen för att någonting ska bli spännande.
Egentligen nås höjdpunkten i Knutby när Härlig är jorden körs i långsam skräckfilmsversion, till bilderna av alla de där ansiktena, så porträttlika fast liksom bättre nu när de bärs av riktiga skådespelare. Men det är tyvärr en höjdpunkt som återkommer för ofta för sitt eget bästa.
Är alltihop bara en fyra timmar lång rockvideo? Inte riktigt. Man kan se det hela som en utdragen varning för isoleringens kollektiva dårskap. Och det går väl att leva med? Säg det.
För den här eftersmaken vill inte ge vika. Jag måste fråga bort den. Är det enbart muslimer och judar som möts med tilltagande misstänksamhet och ren fientlighet i detta land? Behövs det överhuvudtaget en serie som Knutby, eller riskerar den bara att få militanta ateister att hånskratta ännu mer, och driva frikyrkliga grupper ännu djupare in i sig själva?
I väntan på ett svar säger jag såhär. En tv-serie måste inte vara politiskt nyttig eller klok för att tillföra något, men den får banne mig gärna vara lite mer underhållande.