Robinsonville: Himmelska tangenter och djävulsk blues
Det är ett sånt där piano man inte riktigt kan spela på. Om man nu inte är en sån som kan spela på just ett sånt där piano som man inte riktigt kan spela på.
Jag hittar det en bit ner på gamla Highway 61 i Robinsonville, Mississippi.
Highway 61, kanske en av de mest mytomspunna vägarna i USA vid sidan av Route 66, heter nåt annat nu för tiden. Just här i Robinsonville heter vägen Casino Strip, det säger onekligen en del om de nya tiderna.
Hollywood Café ser ut som vilken halvsunkig sylta som helst i de här trakterna.
Robert Johnson bodde en bit härifrån, men det är det ingen som bryr sig om längre.
Robert Johnson, född 1911, slavättling, fattig som en lus, begåvad som en gud och halvanalfabet som så många andra svarta i de här trakterna som hellre skulle plocka bomull, slava på fälten och hålla käften i stället för att få leva som folk, lärde sig grunderna av ”Son” House och Willie Brown. Det handlade om gitarr, munspel och mungiga.
Robert var väl så där på gitarr. Precis som Isaiah Ike Zimmerman var innan han drog ut på kyrkogårdarna och började öva på nätterna tillsammans med … ja, vill man veta? Så, plötsligt, försvann Robert Johnson. Efter ett halvår kom han tillbaka. Och spelade som en gud. Eller som fan själv. Det var ett mirakel. Son House visste hur det hade gått till: Robert Johnson hade gjort upp med Fan själv. Det var inget nytt. Andra bluesspelare hade gjort det tidigare. Och Doktor Faust med för den delen.
Det är inte glasklart var mötet ägde rum. Men korsningen mellan Highway 61 och 45:an norr om Clarksdale, Mississippi, är ett stalltips så gott som något.
Robert Johnson dog, utfattig och okänd förstås, när han var 27. Vad som sysselsätter honom nu vill man inte ens tänka på.
Muriel Wilkins var ett annat musikaliskt geni från trakten. Den gamla, svarta damen hamrade på tangenterna så att pianot dröp av Herren själv. Sånt kan bara ske på vissa platser, på vissa tider, tillsammans med exakt rätt sällskap. Men det råder inga tvivel om vad som sker när man är med om det. Och att Gud är absolut närvarande varje ögonblick här i Södern vet alla som pratar med folk.
Marc Cohn, judisk singer/songwriter kom hit. Han och Muriel sjöng Amazing Grace tillsammans. Sen förändrades hans liv.
Han satte sig ner och skrev Walking in Memphis. En rätt grötrimmad historia som tog världen med storm 1991 och som handlar om hans kväll här på Hollywood Café. Cher fick en av sina största framgångar med låten.
Men man kan föreställa sig den musikaliska extas som fyllde krogen den kvällen. Hur Cohn bars i väg av Muriel Wilkins magiska anslag. Hur borden, taket, väggarna, grodorna därutanför och allt annat bara uppfylldes av det där ofattbara, som man bara kan bära med sig, men aldrig riktigt kan dela med någon annan. Utom möjligen för dem som var med och redan vet.
Och man kan föreställa sig när juden Cohn fick frågan som alla som reser i Södern och talar med folk får:
Tell me, are you a Christian child?
Och han svarade:
Ma´am, I am tonight!!
