Memphis: Protesterna ekar – nu som då
Det är inte första gången.
Nu står de med sina plakat utanför polisstationen vid korsningen av Dr Martin Luther King Avenue och South Second Street.
De är inte särskilt många, 20 stycken kanske, en kille ropar slagord i megafonen.
En och annan turistbuss tuffar förbi. En och annan vanlig bil också. Det är knappt någon som orkar vrida på nacken. Ingen bryr sig. Ingen brydde sig om Lorenzo Davis, 28, heller.
Han dog i somras. Enligt rättsläkaren av en kraftig överdos kokain. Enligt hans mamma Brenda slog polisen ihjäl honom. Ingen bryr sig.
10–15 polisbilar är parkerade vid stationen men vi ser inga poliser. Här i Södern har affärerna och kontoren mörka,
närmast kolsvarta, fönster så det är svårt att se in. Demonstranterna, flera vänner och anhöriga till Lorenzo Davis, ropar ut sin ilska och förtvivlan mot en tom, livlös fasad.
Det ekar ödsligt när ljudet kastas tillbaka över ödetomten från Chiska Hotel uppe på South Main.
Chiska, en rejäl tegelbunker, är också öde. Tillbommad som så många andra berömda hus här i centrala Memphis.
Ingen tänker på det i dag. Men det var här, på radiostationen WHBQ plattvändaren Dewey Phillips spelade den senaste musiken. Producenten Sam Phillips (ingen släkting) hade i juli 1954 fått Dewey att spela Elvis första singel It’s all right, mama på sin show Red, hot and blue. Telefonerna gick varma. Alla ville höra mer.
Dewey skickade i väg en löpare som hämtade Elvis till studion. Elvis var toknervös och visste inte att Dewey lagt ut honom i direktsändning.
– Vilket plugg går du på? frågade Dewey.
– Humes High sir, svarade Elvis.
Sensationen var ett faktum. Grabben gick på Humes. En vit skola i det totalt segregerade Memphis. Killen som sjöng som en svart var vit!
Sam Phillips, mannen som upptäckte Elvis, kunde bara gnugga händerna. Hans lycka var gjord och musikhistorien förändrades där och då.
Men det finns inget kvar här som påminner om det. Här finns bara de ensamma svarta demonstranterna som har annat att tänka på.
Drygt tre ödetomter söderut ligger Lorraine Motel. Där bodde Martin Luther King i rum 306 när han mördades av James Earl Ray i april 1968. Det var i en annan tid, i en annan värld. Men ändå inte.
Då hände det fortfarande, sällan men trots det förfärande ofta, att svarta människor lynchades. Ännu längre tillbaka kunde lynchningarna i Södern ibland vara rena gatufesterna. Barn lyftes upp på föräldrarnas axlar så att de skulle se bättre. Mordorgierna fotograferades, bilderna hamnade i familjealbum och i tidningar. Om någon straffades?
– Nu är det polisen som lynchar oss, muttrar en av Lorenzos vänner.
Polisen grep Lorenzo för langning. Han gjorde våldsamt motstånd och flera vittnen såg hur poliserna drog in honom i en bil. Han var blodig redan där.
Han var död när han kom fram till Methodist Central Hospital. Obduktionen visade att han dött av en massiv överdos kokain. Han skulle också ha haft en påse kokain som fastnat i matstrupen.
Men obduktionsprotokollet visade också på flera djupa sår på huvudet, skrapmärken och blåmärken på kroppen.
– Sex vita polismän misshandlade honom och här kommer de och snackar om kokain? säger hans mor.
– Och även om han skulle ha dött av en överdos, varför måste de slå honom så?
Jody Callahan, reporter på Memphis Commercial Appeal skrev om dödsdramat dagen därpå. Det blev en notis på sex korta meningar.
