Forever Young
Lars Sjöstedt läser den kompromisslösa rockrävens självbiografi
Till Neil Youngs egenheter hör att han är en svårartad hifi-nörd. Lite märkligt kan tyckas för en karl som kallas för grungens gudfader och knappast är känd för musik som behöver ha alla ljudpixlar på plats.
Den nyckfulla stjärnan var inte nådig efter en liveinspelning i Toronto när det visade sig att ljudfilerna inte hade sparats i högsta möjliga upplösning. Lösningen blev att återvända till samma lokal, spela upp hela den bandade konserten i högtalaranläggningen – och spela in alltihop igen. Med rätt rumsklang – och maximal prestanda, förstås.
Kompromisser är inte för Neil Young.
Eftersom musik låter bäst i bilen har miljövännen i honom konstruerat vad som måste vara världens klumpigaste elfordon, Lincvolt, en ombyggd Lincoln som proppats med batterier och högtalare. Han har till och med utvecklat ett eget ljudformat, pono, i sitt privata korståg mot den musikförstörande ljudkomprimeringen på cd och Spotify. Bara fem procent av originalljudet blir kvar på en mp3-fil, 15 procent på en cd, om ni vill veta.
Låter det här mer som den galne professorn än en av rockens största ikoner?
”Om man ger en hippie för mycket pengar kan allt hända”, skrockar Young i den egenhändigt skrivna självbiografin Fredsförklaring. Och visst återvänder han i boken ständigt till hur han ska rädda rock’n’rollen från mp3-döden, men däremellan bjuder den gamle på en livsberättelse som är svår att släppa ifrån sig. Young är en intuitiv konstnär, han går på känsla i musiken, i de spastiska gitarrsolona – och när han skriver. ”Det finns ingen stavningskontroll i livet”, konstaterar han och kastar sig mellan sin ranch i Redwood-skogarna där ladorna hyser samlingar av modelljärnvägar och kromiga amerikanare – och diversehandeln på Hawaii där han chockad hittar sitt livsverk i en reaback.
Han blickar tillbaka på den sjukliga barndomen i lilla Omemee, Ontario. Difteri, mässlingen och polio. Det första bandet turnerade i en uppseendeväckande likbil. En spelning fick avbrytas sedan en isbjörn tagit sig in under huset och fått golvet att gunga.
Rockkarriären började på allvar när Young illegalt korsade gränsen till USA i en annan likbil (!), några hippietjejer, musikinstrument och hundra gram gräs. I Los Angeles träffade han Stephen Stills och bildade legendariska bandet Buffalo Springfield, mest känt för protesthiten ”For what it’s worth” (som Plura sjöng i ”På spåret” häromveckan).
Det är bloggrakt skrivet och förbluffande privat – tjurige Young släpper normalt inte många pratbubblor ifrån sig och har aldrig hört talas om ”ge folk vad de vill ha”. I början av 80-talet blev han i en legendarisk tvist stämd av sitt skivbolag Geffen för att han ”inte lät som Neil Young”. Då hade kanadensaren fått feeling för röstförvrängare och syntexperiment i ett försök att närma sig sin cp-skadade sons ljudvärld. När Geffen krävde mer rock hämnades Young med Everybody’s rocking, en ironisk rockabilly-platta. Kompromisser är ju inte för Neil Young.
Men nu är det dags för fredspipa och summering av ett nästan 50-årigt artistliv. 2009 kom Archives Vol 1 den första av en rad planerade boxar med mängder av godis för fansen, givetvis även släppt i högupplöst blueray-format. Fredsförklaring kom till av en slump, hävdar 67-åringen, eftersom han brutit en tå och måste sitta still. Men en växande rädsla för att bli dement spelar säkert också in. Liksom att låtarna vägrar komma sedan han för första gången slutat med både sprit och droger. ”Jag tänkte att det skulle vara kul att lära känna mig själv igen”, skriver han.
Youngs nutida skivsläpp är för evigt dömda att mätas mot 70-talets toppar som Harvest och Rust never sleeps och möts ofta av kallsinniga kritiker och fans.
Det bekymrar emellertid inte mannen i den rutiga skjortan – senaste plattan Psychedelic pill inleder han med 27 och en halv minuters hypnotiskt gitarrmalande.
Kompromisser är, som sagt, inte för Neil Young.