Rätt beslut att skrota, Bah Kuhnke
Filmavtalet i behov av förnyelse
FILMAVTALET Det är en stor kulturpolitisk händelse när Alice Bah Kuhnke nu meddelar att filmavtalet skrotas från och med 2017.
Harry Scheins drygt femtioåriga skapelse har åldrats hårt. Filmavtalet har efterhand blivit alltmer marknadsanpassat, med ett kringskuret Filminstitut och en utveckling av absurda stödformer som starkt gynnar kommersiellt framgångsrik film.
Avtalet ger också ett i dag oproportionerligt stort inflytande åt biografbranschen, där vi i Sverige som bekant har en monopolliknande situation, samtidigt som mest film ses i andra fönster än på bio. Och det har varit svårt att få med sig centrala aktörer som till exempel bredbandsbolagen på båten.
Nu får vi äntligen det som redan 2009 års filmutredning föreslog: en helstatlig filmpolitik. Och kulturministern listar flera bra idéer.
Det hårt kritiserade automatstödet till kommersiell film, som inneburit att sådant som Göta kanal 3 och Män som hatar kvinnor har kunnat casha in rejäla summor, avskaffas. Ökad teknikneutralitet, där ersättningarna inte längre styrs helt av vad vi ser på biograf, är välkommet. Att korta tiden mellan biograf- och vod/dvd-premiär likaså.
Mer långsiktiga stödsystem minskar stressen i filmproduktionen. Här finns också formuleringar som antyder en medvetenhet om att filmskaparnas – regissörernas och manusförfattarnas – inflytande måste få blir större om vi vill ha bättre film.
Frågetecknen finns på finansieringssidan. När staten tar över måste den få in pengar, och en momshöjning på biobiljetter (kompenserad av att biografavgiften tas bort) räcker inte. När man nu konstaterat att film i väldigt stor utsträckning ses via digitala kanaler, så är det kanske dags att hitta en skattekonstruktion som involverar bredbandsbolagen. Det är ju de som verkligen har tjänat på den digitala utvecklingen.
