Så stryper högern SVT och SR:s oberoende
Regeringen bluffar om ett starkt och fritt public service
Det är när jag läser kulturminister Parisa Liljestrands direktiv till en ny utredning om public service som bröderna Grimms klassiker om ”Rödluvan och Vargen” väcks till liv. Ministern bedyrar att avsikten är ett starkt och oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst alltmedan de flesta konkreta förslagen leder till motsatsen. Ungefär som vargens vänliga ord till mormor i Rödluvans skepnad. Alla vet hur det gick.
Det är uppenbart att kulturministern haft duktiga skribenter till sitt förfogande. Det gödslas friskt med ord om journalistik, folkbildning, tilltro, frihet, styrka och oberoende. Här står det flera gånger att SVT, SR och UR är en del av den ”demokratiska infrastrukturen”. Vad just det är för något får jag aldrig veta. Måhända en del av den av regeringen styrda statsapparaten?
Det är lätt att förföras av den pr-betonade bombmattan av verbalt snömos. Det viktigaste blir därför vad som inte sägs. Det står till exempel inte en enda rad i denna nästan 20-sidiga regeringssaga om hur detta fria och starka oberoende konkret ska säkras.
Förra gången som public service utreddes infördes nya regler som skulle skydda mot politiskt inflytande. Riksdagspolitiker fick till exempel inte sitta i bolagsstyrelserna. Det slogs fast att det krävdes fler åtgärder för att hålla politikerna på minst armlängds avstånd. Det tillsattes en utredning för att public service med sin oberoende ställning skulle skrivas in i grundlagen. Frågan sprack på grund av politisk oenighet. Nu avvisas frågan om grundlagsskydd med eftertryck av kulturministern.
Den så kallade Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelserna i SVT, SR och UR, består av en rad aktiva politiker. SD:s stabschef Linus Bylund sitter här och har själv deklarerat att det behövs mer politisk styrning, inte mindre. Även här finns det behov att minska den politiska representationen. I Parisa Liljestrands direktiv skrivs inte ett enda ord om detta, trots att det uppenbart tär på oberoendet.
Inte heller något om det faktum att Granskningsnämndens ledamöter utses av regeringen. I stället föreslår nu ministern att Granskningsnämnden ska kunna utdöma straff om någon brutit mot saklighets- och opartiskhetskraven. Denna regeringsdomstol föreslås också få utökade granskningsmöjligheter. Det har för övrigt både SD och M krävt under en lång följd av år. Numera med stöd av KD.
Här har det tidigare varit viktigt med den mångfald som vårt land i dag uppvisar, inkluderat jämställdhetsperspektivet. Inte längre, allt detta ska ses över
Detta framträder som något av mediepolitikens kriminalpolitiska avläggare – hårdare tag, hårdare straff och ett utvidgat område som kan bötfällas. Men kulturministern säljer in den nya jurisdiktionen som ett sätt att säkra oberoendet. Vargen lovade ju att inte äta upp mormor.
Jag läser vidare vad regeringen nu kräver. Redan på tredje sidan kommer orden om ”kärnan i public service-uppdraget bör därför inriktas på de samhällsbehov som marknadsaktörerna inte kan tillgodose”. Det kommer igen på sidan nio, där det står att ”bredare produktion, som underhållning och större sportevenemang, kan som regel levereras av kommersiella aktörer”. Hänger ni med? SD, M och KD har ju länge såsom i kör krävt ett smalare, vassare och billigare public service. Ta bort underhållningsutbudet, dra ner på sportsändningarna. Men detta om något är väl politisk styrning av programutbudet?
Jag tänker på den aningslösa Rödluvan som i ett senare skede i sagan frågar den till mormor förklädda vargen varför hon har så stor mun.
Men det kommer mera i regeringens direktiv med rubrikorden ”hållfast och oberoende public service”. Det handlar om begreppet ”speglingsuppdraget”. Här har det tidigare varit viktigt med den mångfald som vårt land i dag uppvisar, inkluderat jämställdhetsperspektivet. Inte längre, allt detta ska ses över. Uppenbart i linje med krav på mer spegling av ”svensk kultur och natur” i utbudet. Citatet är hämtat från SD:s senaste partimotion. Även KD och M är med på noterna. Logisk fortsättning blir därför också en tung markering med krav på ”ett särskilt ansvar för det svenska språket”.
I slutet kommer några litanior som går ut på mindre sponsring, vilket är bra. Mer öppen ekonomisk redovisning hur public service använder sina skattemedel, också bra. Sedan tydliga pekpinnar om effektiviseringar. Public service ska få mindre resurser för att sköta sitt minskade programutbud med fokus på det som kallas ”kärnuppdraget”.
Public service ska bantas, bredden ska smalna och fria journalister skrämmas till självcensur med hot om att de kan bötfällas. Det är planen för SVT, SR och UR fram till 2033. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att här använder politikerna sin makt över pengarna till att styra. Riktlinjerna om programutbudet är inte heller något annat än ett politisk pekfinger. Det blir mindre oberoende. Inte mer.
Jag kan inte ens i min livligaste fantasi föreställa mig att den utredningsordförande som nu tillsatts kan ändra något i direktivens färdriktning. Den tidigare KD-partiledaren Göran Hägglund är förvisso en ytterst erfaren politiker, men med närmast total brist på kompetens på medieområdet.
Det är fascinerande att detta aktstycke, som formar sig till en stenhård del i det omtalade ”paradigmskiftet”, tas emot av SVT:s och SR:s direktörer med betydande välvillighet. Jag kan till nöds förstå taktiken att hålla sig väl med vargen i hopp om att slippa bli uppäten. Men jag saknar en orädd publicistisk linje i public service-företagen, ett oblygt klarspråk som tar strid för det livsavgörande oberoendet.
Det som ytterst handlar om vakthållningen om vår demokrati. Jag betackar mig lismandet och fjäskandet för en kulturminister, som i likhet med regeringen i övrigt dansar efter SD:s ideologiska linje, det parti som i ansvarslös ställning utanför regeringen ånyo dikterar villkoren för regeringspolitiken.