Det onda mot det onda
Konst
» Helvete
Liljevalchs
T o m 8 januari 2012
» Psychosis, Part 1:
I Will Never Talk About the War Again
Färgfabriken, Liljeholmen
T o m 19 november
Två utställningar i Stockholm balanserar varandra på ett sätt som nästan känns planerat. På Liljevalchs: Helvete, undergångsstämningar och kulturpessimism. På Färgfabriken: Balkankrigen, den mänskliga psykosen, nationalismen, extremismen. Existentiellt och världsligt, skräckinjagande och försonande.
Självklart är det en tillfällighet. Men det finns ett nytt och för konstlivet uppiggande intresse för allvaret och det känslostarka. Färgfabrikens utställning är sparsmakad men tar hjälp av lokalerna och en kreativ ljussättning. Man irrar i mörkret mellan verken, befinner sig i något som lika gärna kunde vara en teatersalong. Det som pågår är inte en pjäs utan ett litet antal starka verk om kriget, efter kriget, i skuggan av det. Partisan Songspiel. Belgrade Story, konstnärsgruppen Chto Delats dramatisering av ett samhälle utan förmåga att tolerera minoriteter, är en skruvad film med solonummer och kör, något av en antikinspirerad tragedi. Igor Grubics verk East Side Story belyser också efterkrigsutvecklingen genom en dokumentär och en dansad del, av ett helt komplex av likartade händelser: protester mot pridemarscher i Belgrad och Zagreb under 00-talet. Homofobin och våldsamheten bildar en kompakt hatmur, märkligt genomborrad av de tysta dansscener som projiceras intill.
Krigs- och kaosmetaforerna är många, det är vargar och meteoriter, men också stillsamma kommentarer av den sort som också gett utställningen dess namn. ”Jag ska aldrig prata om kriget igen”, upprepar en kvinna som en talpedagogisk övning. Bearbetningen som språkligt fenomen, konsten som terapi eller som en utgrävning. Av ondskan och avgrunden. Där närmar man sig Liljevalchs Helvete, var utställda verk befinner sig på en skala från politiskt kommenterande (Jenny Holzer), till fantasirika spökbilder, till klassiska helvetesskildringar, katastrofskildringar. Och just ondskan. Det roliga med helvetesmyter är ju trots allt den lite udda idén om att ont ska straffas med mer ont.
Både Färgfabriken och Liljevalchs är konsthallar som brottats med svårigheter av olika slag. Identitetskriser kanske. Nu tar de någon sorts revansch med höstens utställningar. Fördriver det onda med det onda skulle man kunna säga om det inte var för klyschigt.