Stockholm har Europas fegaste operahus
Huset moderniseras för miljarder - men inte repertoaren
Mycket har hänt sedan Axel Anderbergs operahus invigdes 1898. Nästan allt har utvecklats - utom operan. Visserligen har Göteborg, Köpenhamn och Oslo fått nya operahus. I Stockholm har man mest ägnat resurser åt att diskutera alternativa platser för ett nytt hus; Slussen, Värtahamnen eller Danviksklippan.
”Att Sverige behöver ett nytt modernt operahus som kan vara ett nav i den svenska och europeiska operavärlden är så självklart att det nästan är svårt att formulera argumenten för detta”, skrev till exempel Mogens H Anderson på Kulturbloggen förra året. Som operaintresserad pensionär får han väl anses vara representativ i opinionen Vi som kramar opera.
Diskussionen har pågått samtidigt som de fria pengarna i hela kultursektorn minskat dramatiskt sedan 1990-talet. Att i dag frysa två miljarder i ombyggnaden av ett operahus när resten av musiklivet svälter, är provocerande.
Nyttan av en nationalscen går alltid att diskutera. Och nu råkar vi ha en kulturminister som älskar opera (och inte friformjazz). Självklart vill hon se ett mer värdigt operahus, då hon träffar resten av Europas kulturministrar. EU:s kulturpolitik är nämligen just nu tokinstrumentell, till stor del inriktad på byggnader.
Det är nästan så att man vill återkalla Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest från 1909: Bränn ner alla museer.
Kulturbudgetens andel av statens budget uppgår till ungefär 0,80 procent. I runda slängar tilldelas det fria musiklivet 15 miljoner per år. Två miljarder räcker över hundra år (i dagens penningvärde) för att skapa ett värdigare musikliv där musiker och kompositörer kan börja få betalt för sin konst.
Musikskolorna i landet skulle kunna subventionera terminsavgifterna. Familjeläkare på hälsocentraler kunde skriva ut fler konserter som friskvård. Arrangörer i det fria musiklivet kunde förhandla fram rättvisa gager. Och så vidare. Och så vidare.
Opera kommer aldrig bli ett folkligt nöje så länge biljetterna, trots att de redan är så hårt statligt subventionerade, kostar 600-800 kronor.
Är det medel för modernisering man söker, då borde det synas även i repertoaren. I dag är Kungliga Operan ett av Europas fegaste operahus. Man skulle aldrig (våga) sätta upp ett verk som Mattias Peterssons Anfasisk underhållning för fyra sångare, en vägvisare, två elgitarrer och live-elektronik, som nu spelas för utsålda hus på Kulturparadiset i Halmstad.
För någonstans i den här diskussionen har det med självbild och självuppfattning att göra. Som att riktig operakonst bara kan framföras i ett hus vid Stockholms ström.