Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Max värld blir aldrig hel igen

Malin Krutmeijer Tydligare samhällskritik i vägkrigarens comeback

Hetlevrad  Tom Hardy, ny i rollen som Mad Max, gör processen kort med  översittarna i filmen ”Fury road”.
Foto: 20TH CENTURY FOX

Det som slår mig direkt när jag ser om de första tre Mad Max-filmerna är att Mel Gibsons Max inte är särskilt mad. I mitt minne var han helt galen, men jag anar att det var färgat av Gibsons senare filmer – inte minst Dödligt vapen-serien. Där är ju hans karaktär Martin Riggs milt sagt oberäknelig och våldsam.

Så alltså inte med Max Rockatansky. Det är världen omkring honom som är galen, och galnare ska den bli i film efter film.

Första Mad Max från 1979 är en rudimentär historia som utspelar sig i ett samhälle som fortfarande är ganska likt vårt eget. Men tecknen på en upplösning är tydliga. Oljekrisen har kulminerat i en bensinbrist som driver människor till desperata handlingar. Lag och ordning håller på att brytas sönder. Ett kriminellt mc-gäng förebådar vad som komma skall: De är otäckt förvildade unga, en skock samvetslösa apor som våldtar på kul.

Max är polis men vill lämna kåren, eftersom han fruktar att det vanvett han bevittnar i yrkesrollen ska förvrida honom till något som liknar de skurkar han jagar. Efter att mc-gänget dödat hans familj utvecklas han i stället till den Max vi känner: en ensam roadwarrior, berövad tro och hopp. Efter trettio års frånvaro är han fortfarande densamme när han kommer tillbaka i nya filmen Fury road. Att han spelas av Tom Hardy i stället för Mel Gibson förändrar inte karaktärens utformning.

Max är inte någon karismatisk huvudperson som driver hela storyn även om han kan fungera som katalysator. Han kastas brutalt in i andras historier, ofta ganska motvilligt, han vill helst sköta sitt. Han är så att säga mindre John Wayne än Clint Eastwood: ett coolt stenansikte. I Mad Max bortom Thunderdome (1985) blir han faktiskt kallad ”mannen utan namn”, som Clintans rollfigur i Sergio Leones klassiska Dollar-trilogi.

Och nog är det ett slags australisk västern som Mad Max-filmernas författare och regissör George Miller har skapat. En omvänd västern, skulle man kunna säga. Här står inte kampen, som i klassisk västern, vid civilisationens gräns mot det vilda.

Vi befinner oss inte före eller under civilisationen utan efter katastrofen. Den moderna världen har fallit och filmerna reflekterar lite grand en idé om en perverterad men funktionell tillbakagång i utvecklingen. Vi följer Max genom ett förött landskap där stamliknande grupper slåss om knappa resurser.

I varje film dras han in i en enskild kamp och måste navigera mellan ont och gott. Han hjälper en tämligen värnlös grupp som förskansat sig i ett fort mot ett ondskefullt gäng i läder, han för en barnsekt till ett söndertrasat Sydney som de mytologiserat, han bistår den tuffa Furiosa i inget mindre än att upprätta ett matriarkat.

Men det finns ingen fullständig seger. Världen blir aldrig hel igen och därmed är det bäddat för egentligen hur många Mad Max-filmer som helst. Inte mig emot, i alla fall så länge George Miller sitter vid spakarna frossar jag gärna i den där punkiga aftermathestetiken.

Den blommar ut först i den andra filmen, The roadwarrior från 1981. Den första, Mad Max, har snarare en känsla av 50-talsretro, det är lite som om Marlon Brandos gäng i Vild ungdom (1953) gått hela vägen åt helsike.

The road warrior introducerar fullt ut den stil som blir resten av seriens signum: indian- eller s/m-artade bikers, djuriskt grymtande barn i skinnsärkar, emblematiska karaktärer med namn som The humungus, Aunty Entity, Masterblaster och Imperator Furiosa. Det är en fantasifull sci-fi-burlesk som för tankarna till Terry Gilliam (vars Time bandits för övrigt kom samma år som The road warrior).

I den senaste filmen, Fury road som just haft premiär, är George Miller tydligare i sin samhällskritik än tidigare. Gamla män har tagit makten och håller ett utarmat folk i ett järngrepp genom att kontrollera dricksvattnet. Unga män har gamlingarna gjort till självmordskrigare, unga kvinnor till avelsdjur. Den falska ideologi de predikar liknar en korsning av kapitalism, nynazism och militant islamism. ”Bevittna detta!” skriker de unga krigarna när de kastar sig mot sin död, i hopp om McFeast i Valhall.

Hoppet kommer i form av en lång­tradarchaffis, återigen en blinkning till västerngenren, som i en utlöpare porträtterat långtradarchaufförer som moderna cowboys och rebeller.

Furiosa, som hon heter, är filmens hjälte och motpol till dess onda patriarkat. Hon härstammar från folket Vulva… förlåt Vuvalini.

Fånigt? Tja, det var länge sedan jag såg en actionfilm klara av att så smidigt berätta en så kraftfull historia rakt igenom sanslöst maffiga biljakter och slagsmålsscener.

Som alltid i Mad Max värld råder det bensinbrist. Som alltid vrålkörs det trots detta en förbluffande mängd maxade fordon. Det är en av Mad Max-filmernas mest iögonfallande motsägelser. För min del kan jag gott leva med dem.