Vita förortskvinnor kan kosta Trump valsegern
Med drygt två veckor kvar till valet står allt och väger
Det brukar sägas att amerikaner börjar engagera sig i presidentvalet bara någon månad före valdagen, och det därför är först då som opinionsmätningar är meningsfulla. Trots att Donald Trump har blivit öppet auktoritär och rasistisk – han har lovat att fängsla sina ”fiender” och kallat migranter för ”kannibaler” är de nu så jämna att det inte går att förutspå hur det ska gå. Nästan alla nationella mätningar visar att Kamala Harris ligger före Donald Trump i antalet röster, men skillnaden ligger oftast inom felmarginalen, vilket innebär att den är för liten för att man ska kunna säga något säkert. Så vad ska vi hålla utkik efter under de kommande veckorna?
1. Opinionsmätningarna: Nationella vs. de i vågmästarstater
Det är viktigt att komma ihåg att USA:s president inte väljs direkt. Det råder ingen tvekan om att Harris kommer att vinna flest antal röster på nationell nivå – under 2000-talet har Demokraterna gjort det i alla presidentval utom ett. Men att bli president handlar inte om att vinna mest antal röster totalt, utan hen måste vinna det så kallade elektorskollegiet – ironiskt nog, med tanke på att denna institution som gav Trump segern 2016 och nästa månad kan göra det igen, infördes av grundlagsfäderna för att skydda landet från att välja en populistisk president.
I stället för att fokusera på rösterna på en nationell nivå, är det opinionsundersökningarna i de så kallade vågmästarstaterna som är intressanta – det vill säga de delstater som lika gärna kan rösta republikanskt som demokratiskt. Det förväntas i år gälla sju delstater: Arizona, Georgia, Michigan, Nevada, North Carolina, Pennsylvania och Wisconsin. Just nu är det extremt jämnt i mätningarna i alla dessa sju delstater och det är tveksamt om detta förändras före valdagen den 5 november.
2. Väljarsammansättning
Trump har en mer homogen väljarsammansättning, som till överväldigande del består av religiösa, vita amerikaner. Under de senaste decennierna, före Trump, har det republikanska partiet blivit allt mer mer evangeliskt, manligt och vitt. Även om denna demografiska grupp minskar som andel av befolkningen, är entusiasmen för Trump inom den gruppen stor. Dessutom tyder opinionsundersökningar på att Trump ökar bland latinoväljare och, i mindre utsträckning, bland (manliga) afroamerikanska väljare.
Det största orosmolnet för det republikanska partiet är vita förortskvinnor, vars majoritet tidigare har stöttat Trump. Men efter den kallade Dobbs-domen [då den nationella aborträtten upphävdes, övers. anm] hamnade abortfrågan högst upp på dagordningen igen, och då yngre kvinnor är mycket mer liberala än tidigare generationer, kan dessa vita kvinnor kosta Trump valet – i synnerhet om unga, vita kvinnor röstar i samma utsträckning som äldre generationer.
En del afroamerikanska män tycks ovilliga att rösta på en kvinna som president
Harris har en större potentiell väljarkår men den är också mycket mer föränderlig, heterogen och svårare att mobilisera. Traditionellt vinner Demokraterna stora majoriteter bland afroamerikanska och latinoväljare, och en stor minoritet bland vita. Men även om Harris har återskapat mycket av den entusiasm som gick förlorad efter president Bidens bleka kampanj- och debattinsatser, och i stort har minskat avståndet till Trump, finns det flera grupper som kan kosta henne valet. Latinoväljare har gått över till det republikanska partiet i flera år nu, medan en del afroamerikanska män tycks ovilliga att rösta på en kvinna som president. Och så har vi Gaza-frågan, som har fått många arabamerikaner och muslimska amerikaner – liksom progressiva vita – att vända sig bort från det demokratiska partiet. För dessa är frågan inte om de kommer att rösta på Harris eller Trump, utan snarare om de kommer att rösta på Harris eller inte alls.
3. Valdag – men inte avgörardag
Om du tycker att det är frustrerande att opinionsmätningarna ännu inte kan peka ut en trolig segrare före valdagen, kommer du att bli ännu mer frustrerad över att segraren inte kommer att vara klar ens på valdagen. För fyra år sedan utropade de flesta stora tv-bolag valvinnaren först fyra dagar efter själva valdagen. Det kommer med största sannolikhet att ta ännu längre tid i år, eftersom republikanerna har infört en mängd åtgärder för att göra det svårare och långsammare att räkna rösterna (till exempel räkning för hand).
När rösterna väl är räknade – och särskilt om inte Trump står som vinnare – kan vi utgå ifrån att resultatet kommer att bestridas institutionellt. Efter sitt misslyckade försök att få valet 2020 underkänt, har Republikanerna nu stärkt sitt grepp om valnämnder och delstatsdomstolar, i bland annat vågmästarstaten Georgia. Inte undra på att valexperter har varnat för att rösträkning och fastställande av resultat inte bara kan bli försenade utan också kan leda till kaos.
4. Efter valet – våld?
När alla röster är räknade och det slutliga resultatet fastställts är det fortfarande tveksamt om det kommer att accepteras – i synnerhet om Trump förlorar. Vare sig Trump eller hans vicepresidentkandidat JD Vance har ännu erkänt Bidens seger 2020, och 57 procent av de republikanerna väljarna anser att den var ”illegitim”. Dessutom har både Trump och Vance antytt att de inte kommer att erkänna ett nederlag i november, en ståndpunkt som delas av nästan hälften av de republikanska väljarna (och mer än en fjärdedel av de demokratiska).
Det är inte konstigt att oron för våld efter valet växer i landet, bland både demokrater och republikaner. Faktum är att nästan varannan amerikan håller det för ”mycket troligt” eller ”ganska troligt” att landet kan glida in i ett inbördeskrig. Även om kombinationen av konspirationsteorier och ett utbrett innehav av halvautomatiska vapen gör att utbrott av våld efter valet är högst troligt, så tvivlar jag på att vi kommer att få se ett nytt uppror, än mindre ett inbördeskrig. Men det råder ingen tvekan om att en mycket spänd tid väntar – och att den kommer att bestå långt efter den 5 november.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA.
Översättning från engelska: Anna Andersson.