Slutet för världens starkaste sossar
”Whose side are you on?” sjöng Billy Bragg när han reste runt med Jeremy Corbyn under valrörelsen 2017. Stefan Löfven har i alla fall valt sida. Av de 73 punkterna kan han inte säga vad som är specifik socialdemokratisk politik.
Löfven brukar göra en poäng av att inte kunna skilja mellan höger och vänster, vilket är symptomatiskt för vår tids socialdemokrati. Sedan finanskrisen 2008 har socialdemokraterna i Europa förlorat nästan alla val; varför ska man rösta på dem om de inte representerar finanskrisens förlorare? Om något år kommer nästa stora kris, som Löfven ska lösa ihop med C och L.
Men det finns en arena där höger-vänsterkonflikten aldrig kan förnekas: arbetsmarknaden. Borgarna vill luckra upp arbetsrätten medan arbetarrörelsen stått emot. I den grundläggande motsättningen – den mellan arbete och kapital – har Löfven nu tagit klivet över på andra sidan. Det här drabbar även medelklassen, som börjar bli tufsig och vet med sig om att vara utbytbar.
”Ingen fick allt, alla fick något”, sa Löfven efter omröstningen i fredags.
Det är inte sant. Arbetsgivare och höginkomsttagare tog storslam. Familjelängtande flyktingar och de som är i behov av assistans fick hopp om något. Resten får inget. På frågan varför det ska bli dyrare att vara med i facket, svarar Löfven att skattesänkningarna (för de som tjänar över 60 000 i månaden) kostar så mycket att det inte finns utrymme för något annat: ”Och då gäller det att prioritera.”
Själv får jag en tusenlapp mer i månaden i skattesänkning. Vad ska jag med den till?
I Sverige har de nyliberala experimenten gått längre än något jämförbart land, men varken röda fanor eller gula västar gör sig besvär. Världens starkaste socialdemokrati har avskaffat sig själv. Och Vänsterpartiet är för fegt för att driva oppositionspolitik på allvar. Jonas Sjöstedt mullrade i tisdags, men dagen därpå sålde han sig billigt.
Det är inte första gången i historien som vänstern plötsligt blir rädd för sin egen makt och viker ner sig. Kongenialt nog gjorde Vänsterpartiet det på samma dag som socialister runt om i världen högtidlighöll mordet på Rosa Luxemburg, som offrade allt hon hade i kampen om ett samhälle så fjärran från det här.
Varifrån kommer denna rädsla? Som Kajsa Ekis Ekman påpekade här i Aftonbladet Kultur (18 jan), borde V naturligtvis ha satt ihop 73 egna punkter att förhandla med Löfven om.
I mars har sossarna partikongress och med det sedvanlig lördagsunderhållning; genom åren har Thomas Bodström breakdansat och Ingvar Carlsson spattat runt med peruk.
I år vill man se ett gästspel: Carola Häggkvist som bjuder upp Stefan Löfven till en duett i låten från 1983, ”Säg mig var du står”.