Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Maurits, Moritz

Bilen som fick USA att rocka och rulla

Svante Lidén ser en amerikansk dröm i backspegeln

När man sitter i en sån här vagn känns det som om bilen står stilla
och marken och landskapet – platta fält med soja och bomull – liksom
dras förbi en. Som en kuliss. Ungefär som om man skulle vara  med om en
gammeldags filminspelning i ateljé.

Kärran är en beige gammal Cadillac från 1955. Series 62.

En fet Cadillac var allas drömbil på den tiden och ungefär lika oåtkomlig för de svarta lantarbetarna – och deras vita förmän också för den delen – som den sputnik som ännu inte fanns.

När vi rullar ner i Mississippi­deltat på Arkansassidan så känns asfalten osannolikt hård och stötig, om det nu inte beror på fjädringen. Inte mycket har gjorts med den här vagnen sedan den lämnade bandet och lackverkstaden uppe i Detroit för över ett halvt sekel sedan.

Då var Detroit en magnet. Oräkneliga svarta lämnade de här trakterna och tog sig norrut längs gamla Highway 61 för att bli kuggar i världens största och bästa bilindustri.

Gurun däruppe hette Harvey Earl. Han var designgeniet på General Motors, bilvärldens Dior om du vill. Dessutom var han vd.

Inga av jobbarna härifrån fick naturligtvis träffa honom. Men alla visste vem han var. Och vilken betydelse han hade för den egna plånboken.

Harvey Earl såg till att de första fenorna kom på 1948 års Cadillac. Inte för att de hade något med bilens egenskaper att göra. Utan mer för att Earl gillade flygplan och var inspirerad av Lockheeds P38 Lightning.

Han låg bakom Chevrolets Corvette för att inte tala om den häftigaste bilen av alla, Buicks Y-Job från 1938 – den allra första conceptbilen. Den kom året innan Bessie Smith körde ihjäl sig i en gammal Packard inte många mil härifrån.

När den här Cadillacen rullade ut från fabriken hade ännu inte det enorma motorvägsnätet i The Interstate Highway System börja byggas.

Det var inte förrän året därpå president Eisenhower fick fart på det största vägprojektet i historien. Som för övrigt nu på många ställen befinner sig i otroligt förfall. Liksom så mycket annat i det här landet.

Cadillac var doktorns bil, den framgångsrike advokatens. Jobbarna körde Cheva och det fanns bilmärken för alla socialgrupper.

Om en svart kille körde Cadillac var det självklart att han inte fått ihop pengarna genom hederligt arbete.

När fattigpojken Elvis Presley slog igenom och blev rik som ett troll, gjorde han två saker; han köpte Graceland, ett av de dyraste godsen i Memphis några mil bort, och betalade kontant. Och så började han köpa på sig Cadillac-bilar. Gärna rosa. Ibland köpte han en bil bara för att genast ge bort den till någon han aldrig träffat förut.

James Kingsley, reporter på Commercial Appeal skrev den första artikeln om Elvis. Han fick dock ingen bil.

– Han gav mig en klocka.

Kingsley blev med tiden något av en biktfader för Elvis. Trots att Elvis kände till villkoren:

– Jag ville aldrig prata off the record. Jag sa alltid att om du inte kan berätta något för mig så pratar jag hellre med någon annan.

Kingsley var en av de få som inte svassade för Elvis. Kanske den enda.

Det hände att han åkte med Kungen i någon av hans Cadillac-bilar.

Vi rullar omkring i en fyrdörrars Cadillac, Series 62. 55 års modell har en hel del förändringar jämfört med 54:an. Att ändra på årsmodellerna var ett sätt att ständigt hålla köplusten vid liv. Så vår vagn har lite bredare mellan bladen i grillen och parkeringsljusen har flyttats ned under huvudstrålkastarna. Det finns fler detaljer, men det gällde att inte ändra för mycket; man skulle ju ha kvar lite grann till nästa år också.

Många klagade på det hafsiga hantverket och problem med växellådan.

Men vad gjorde det? Kunderna stod i kö. För det nyaste. 1956 såldes 134 502 såna här bilar.

Checkers å andra sidan, firman som tillverkade de gula taxibilar som bland annat Travis Bickle kör omkring med i filmen Taxi Driver, gjorde en poäng av att inte göra några större förändringar alls: ”Du ska veta vad du betalar för” var deras slogan.

Under Harvey Earl blev General Motors världens största biltillverkare.

De var så stora att de aldrig behövde bry sig om de japaner och européer som genom idogt och målmedvetet ingenjörsarbete underminerade de amerikanska bilkolosserna.

Cadillac och General Motors gör visserligen fortfarande bilar. Men hallå – titta på eländet!

Beckmörkret överfaller oss i Arkansas och de gamla strålkastarna lyser som svaga cykellyktor. Bromsarna gnisslar vid järnvägsövergångarna och vi hör de spöklika, oändligt långa godstågen råma fram genom natten.

Och när åskan kommer med skyfallet så vräker det ner som det bara kan göra här i södern. Blixtarna lyser upp hela horisonten och det ljumma ösregnet piskar fram horisontellt.

Det är 30 grader i luften. Fönstren går inte att veva upp. Det känns som om Gud fader själv står och pissar in genom sidorutorna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.