Berglins är lika vakna som alltid
Paret producerar existentialism
Jan och Maria Berglin måste ha en hisnande produktionstakt. Deras seriestrippar publiceras i dagstidningar och albumen duggar tätt. Det är med viss oro jag öppnar det tjugofemte och börjar läsa, men ta mig tusan, det är lika kul och vasst som alltid, ingen trötthet här.
Titeln Det sista rotavdraget omfattar på sätt och vis den typiska Berglin-tonen. Här öppnar sig existentiella avgrunder helt plötsligt vid morgonkaffet, på kontoret eller i ett trivialt samtal över häcken. Och lika snabbt sluter den sig igen av en skev replik och de stornästa figurerna med de små precisa uttrycken är tillbaka i det som kanske är gemenskapen, och som kanske är det enda vi har.
Berglins storhet ligger för mig i deras känsla för det mänskliga: hur mening skapas i det som verkar meningslöst, i snicksnacket och tidningsbläddrandet och den monumentala irritationen över grannens katt som pissar och skiter överallt.
Det är där vi blir till som de knasiga apor vi är.
Det är ju jättekomiskt, helt livsfarligt och ganska rörande – och tydligen en oändlig källa att ösa ur.