Elitens egen fascist
Jon Weman om Jair Bolsonaro – väntad vinnare i Brasiliens presidentval
Opinionsundersökningar pekar på en bekväm seger med upp till 60 procent av rösterna för den förre armé-kaptenen Jair Bolsonaro
i den andra omgången av det brasilianska presidentvalet i dag.
Omvärlden har haft svårt att tro sina ögon och öron. Höjdpunkter från Bolsonaros politiska karriär omfattar att säga till en kvinnlig parlamentariker att hon ”inte är värd att våldtas”, att socialistiska PSOL är ”ett parti av bögar och kukar” samt böter för motsvarande hets mot folkgrupp.
Han betraktar militärdiktaturen som en period av ”lugn och säkerhet” och menar att poliser som skjuter ihjäl ”20, 30 kriminella” borde ses som hjältar; konsekvent nog har han också ett förslag om att poliser som dödar i tjänsten ska förutsättas ha agerat i självförsvar.
Kaptenen tar Donald Trumps retoriska strategi – att möta en verklig eller föregiven politisk korrekthet inte med att anpassa sig utan demonstrativt bryta mot den – till sådana avgrunder att det kunde varit parodi. Vid ett valmöte nyligen höll han ett stativ som automatgevär och låtsades meja ned anhängare till Arbetarpartiet (PT).
I veckan bemötte han en fråga med en kommentar om att (den manlige) journalisten ”brukat måla naglarna som barn”. Till skillnad från opportunisten Trump har han dessutom låtit ungefär likadant i 30 år; man kan anta att han är uppriktigt hängiven den fascistiska ideologi han predikar.
Hur blev detta möjligt? Flera faktorer har strålat samman: såväl PT som den traditionella högern i landet är försvagade av korruptionsskandaler och ekonomisk kris. Bolsonaro lyckades med abortmotstånd och fientlighet mot hbtq-rättigheter vinna stödet från de evangelistiska kyrkorna, en växande politisk kraft i landet. Till och med en knivattack i september blev till hans fördel; den väckte sympati och gav honom en ursäkt att utebli från planerade debatter, där han annars klarat sig sämre än när han får tala ostörd.
Men det som i sista hand gjort den högerextreme kandidatens lycka är detta: att Brasiliens traditionella, blåblodiga elit ställt sig bakom honom. Bolsonaro är överklassens fascist.
Valutan stärktes och börsen gick upp efter hans framgångar i första valomgången. Av de som tjänar minst fem gånger minimilönen röstade 51 procent på Bolsonaro i första omgången; bland dem som tjänade högst två minimilöner var samma siffra bara 21 procent.
”Outsiderkandidatens” valkampanj i sociala medier kan se ut som gräsrotsaktivism, men i själva verket var det en omfattande, professionell organisation som spred falska nyheter på Whatsapp, exempelvis om att PT:s kandidat Fernando Haddad ville legalisera pedofili.
Finansieringen, åtskilliga tiotals miljoner kronor, kom från det brasilianska näringslivet, bland annat en av landets största varuhuskedjor, Havan.
Men landets konservativa etablissemang gjorde ett avgörande ingripande som röjde vägen för Bolsonaro redan innan dess: genom att fängsla den enda politiker som låg före honom i opinionsmätningarna, ”Lula” da Silva, i en process där domaren själv medgett att han dömde inte på bevis utan på sin egen ”övertygelse” om den åtalades skuld.
Domstolen förbjöd Lula att spela in filmklipp eller ens ge intervjuer från fängelset. Samtidigt har kuppresidenten Michel Temer klarat sig undan trots att han fångats på video när han kräver mutor från affärsmän.
Processen mot Lula (och dessförinnan, riksrätten mot efterträdaren Dilma Rousseff) är minst lika uppenbart politisk som någon av de domar som riktats mot oppositionspolitiker i Venezuela, men ändå har omvärlden fortsatt acceptera Brasilien som en fullvärdig demokrati.
Bolsonaro drar förstås också många röster från arbetarklassen och människor i slummen; inte minst hans löfte om ett totalt krig mot narkotikasyndikaten är populärt. Det är just för att han kunnat samla det stödet från breda lager som han konkurrerat ut de klassiska högerpolitikerna. Men han representerar dem inte. Han säger sig själv ”inte veta något om ekonomi” och har lämnat hela ansvaret för sitt ekonomiska program till den ortodoxe Paulo Guedes.
Han har utlovat skattesänkningar, stora nedskärningar, utförsäljning av statliga företag för 2 triljoner kronor, däribland elbolaget och oljebolaget, och avskaffande av det offentliga pensionssystemet – i stället ska folk pensionsspara privat.
Nationalister runtom i världen (bland annat Steve Bannon som nyligen mötte en av sönerna i familjen) jublar åt Bolsonaros framgångar, men Guedes lovar att öppna landet för det globala kapitalet ännu mer än tidigare regeringar gjort.
I Brasilien har, av opinionsmätningarna att döma, borgerligheten gjort sitt val.
De röster som diverse nyliberala och traditionella konservativa kandidater fick ihop i första valomgången, ser i den andra ut att i stort sett mangrant strömma till Bolsonaro.
Hellre än en socialist, eller rentav den ganska milda socialdemokrati som PT stått för, sluter man upp kring en av de mest våldsamma och auktoritära politiker landet sett på decennier.