Uppdrag debatt
Martin Aagård om vänskapskorruptionen och krisen för ett journalistiskt flaggskepp
Se sändningen om Uppdrag gransknings vänskapskorruption
För några veckor sedan blev jag uppringd av en kille som heter Magnus Wennerholm, som sa att han jobbade för Uppdrag granskning. Han frilansade.
Han ville göra en intervju om en debatt jag varit inblandad i under hösten med en före detta Expressenjournalist som heter Per Brinkemo. Per driver en förening för somalier i Malmö och jobbar aktivt med integration, men är samtidigt en uttalad motståndare till ”mångkulturen” – vilket han brukar berätta om i debattartiklar och på sin egen blogg.
En komplicerad och intressant kille.
Wennerholm ville i alla fall göra en intervju på temat ”Vad får man säga i Sverige?”. Han tyckte att jag hade gått för hårt åt Brinkemo och anklagat honom för att vara Sverigedemokrat. Vi hade olika uppfattningar om vad som hänt – jag höll verkligen inte med om att jag kallat Brinkemo för Sverigedemokrat. Men jag tackade ja till intervjun.
Jag måste ju stå till svars för vad jag skrivit. Det är mitt jobb som opinionsjournalist.
Vi lade på och jag googlade Per Brinkemo för att minnas vad jag egentligen skrivit om honom, och vad han i sin tur hade svarat mig i replikskiftet här på Aftonbladets kultursidor. Till min förvåning upptäckte jag att Per Brinkemo jobbat på Uppdrag granskning.
Inte bara det.
Han hade dessutom jobbat tillsammans med Magnus Wennerholm. De hade gjort två program om hur militant islamism hotar Sverige.
Kunde det stämma? Ville verkligen Sveriges mest respekterade journalistiska institution, Uppdrag granskning, göra ett reportage där de försvarar en kollega som de tycker blivit taskigt behandlad?
Ville den enda tv-redaktion som har etiska riktlinjer utlagda på sin hemsida, en redaktion med så extremt hög svansföring att de aldrig tvekar att skälla ut andra journalister, göra något så genomkorrupt som att hjälpa en kompis?
Jag blev torr i munnen.
Licensbetalarnas pengar, liksom.
Jag ringde upp Magnus Wennerholm för att fråga varför han inte berättat hur det låg till. Han blev ganska ställd och började prata om att i mediesverige så känner ju alla varandra så det går inte att granska någon till slut.
Låt bli att ”granska” då, tyckte jag.
Debattera i stället.
Jag förklarade att jag gärna diskuterar frågan, att jag kan ställa upp i SVT:s Debatt till exempel. Hela redaktionen skulle så klart få publicera ett debattinlägg på Aftonbladets kultursidor – som Per Brinkemo fick – om de kände sig illa behandlade. Herregud, vi kan till och med göra det i direktsänd webb-tv nuförtiden!
Men nä.
Wennerholm ville göra sitt ”granskande” program.
Han undrade om det skulle kännas lättare om någon annan än han gjorde intervjun. Jag tackade nej och förklarade att för deras egen trovärdighets skull borde de fixa ett annat case.
Jag googlade lite mer och upptäckte att även Magnus Wennerholm bloggade. Han hade bland annat försvarat Expressenkolumnisten Ulf Nilsons användande av ordet ”pursvenskar” – ett ord som gett många svenskar med invandrarbakgrund ångest.
”Är det inte dags att släppa den gamla föreställningen om stackars flyktingar i vita bussar som Sverige hjälper? Palme var jättefin, absolut, men nu är det nya tider”, skrev Wennerholm i sin bloggpost.
”Inflödet av utlänningar de senaste decennierna saknar helt motstycke i svensk historia”, fortsatte han. Det var visserligen länge sedan jag läste en skribent som sa emot sig själv så många gånger på så få rader, men hans oro för invandringen var uppenbar.
Nu kändes det riktigt tungt.
Jag fattade så klart att han skulle göra ett program även om jag tackade nej. Att de skulle klippa citat ur vårt samtal på telefon, som spelades in utan att de talat om det för mig – så arbetar Uppdrag granskning. Och att även Magnus Wennerholm var fixerad vid invandrare och mångkultur gjorde att jag insåg att jag nog inte skulle behandlas helt rättvist.
Ja, jag ska sluta tycka synd om mig själv. För jag skiter ärligt talat i hur jag framstår i det där reportaget. Jag är helt öppen för en diskussion om vad jag har skrivit i själva sakfrågan.
Min poäng är en annan.
Självklart får både Brinkemo, Wennerholm och medarbetarna på Uppdrag granskning tycka vad de vill om mediernas sätt att granska invandring och mångkultur. De får avsky det, argumentera mot det, protestera på gatorna om de har lust. Det står varje medborgare fritt att göra så. De får till och med göra tv-program om vad de tycker.
Men att låtsas att de ägnar sig åt granskande journalistik när de egentligen gör 58 minuter långa debattinlägg, är inget annat än ett häpnadsväckande haveri. Jag borde väl inte bry mig om vad SVT gör med sitt mest kända grävprogram – ju mer de urholkar sin trovärdighet desto bättre för oss konkurrenter. Men jag blir faktiskt ledsen av detta.
Jag har älskat Uppdrag granskning. Min respekt för Janne Josefsson och hans kolleger har varit nästan osunt stor. De har varit en spjutspets i demokratin och ett sant innovativt tv-program som outtröttligt introducerat både nya metoder och nya ämnen. Så sent som för ett par månader sedan startade vi på Aftonbladet Kultur en insamling efter att ha sett deras avslöjande om hur de kamerunska skogsarbetarna behandlades. Vi fick in nästan två miljoner kronor. Till stor del tack vare programmets genomslagskraft.
Men något har hänt med SVT:s skjutjärn. Ämnena har blivit luddigare, allt mer politiska. Josefssons arga reportage om barnfattigdomen i januari fick många att ifrågasätta hans agenda. Hela senaste numret av Pockettidningen R ägnas åt att förklara hur polemiskt reportaget egentligen är.
Om Uppdrag granskning ska bli ännu ett debattprogram, maskerat som granskande journalistik, då har vi ett stort problem. Då har Sverige förlorat en viktig demokratisk institution.
I morgon onsdag sänds avsnittet ”Den goda viljan”, där jag alltså finns med. Enligt Uppdrags gransknings hemsida handlar det om att mediernas rapportering inte är ”objektiv” i integrationsfrågor. Vad skönt att det då i alla fall finns ett genuint objektivt tv-program som helt objektivt intervjuar sina kompisar och gamla kollegor om att folk är dumma mot dem.
I slutändan är det bara ni tittare som avgör trovärdigheten i det hela – är det ”granskning” eller ”debatt”? Men nästa gång Janne Josefsson far ut i någon tirad om hur andra journalister än han själv och hans göteborgskolleger missköter sitt uppdrag så kommer jag ha svårt att ta honom på allvar.