Landet där vitsarna regerade
Carsten Palmær om Mosebacke monarki – humorkollektivet som skulle fyllt 50 – och 60
Ta mig i handen, läsare, och följ med tillbaka till femtiotalet!
På femtiotalet fanns det två radiokanaler i Sverige, P1 och – från 1955 – P2. På den tiden var jag barn och mörkrädd och ville ha ljuset tänt och radion på när jag var ensam hemma om kvällarna. En halvtimme före midnatt upphörde emellertid radions sändningar och nationalsången spelades. Sedan kom en otäck, surrande ton och så blev det tyst. Min systers korgstol knarrade, det knakade i möblerna och gastar och gengångare gjorde sig redo att krypa fram under sängen.
Sedan dess har jag svårt att känna den föreskrivna entusiasmen när jag hör ”Du gamla, du fria”. Jag misstänker att så fort melodin klingat ut så är det dags för något obehagligt att komma krälande över golvet.
Men på måndagar klockan 19.30 – då spelades en helt annan nationalhymn i P2: den som inledde femton minuters nyheter och bullentiner – just så – från Radio Mosebacke.
Humor och rockmusik – det var bristvaror på femtiotalet. En gång i veckan spelades en rocklåt på radio. Det brukade vara den näst sista låten i ”Sveriges bilradio” på lördagarna. Humorprogram hörde vi sällan – eller också tyckte vi inte de var roliga. Däremot spelade vi ep-skivor med Martin Ljung tills vi kunde dem utantill: ”Ester”, ”Rock-Fnykis”, ”Fingal Olsson”. Martin Ljungs monologer var ibland skrivna av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Men Hasse och Tage var ännu så länge bara två tjänstemän på radion som ingen hört talas om.
Den 6 oktober 1958 föddes alltså ett radioprogram som heter Mosebacke monarki. Tio år senare – den 9 februari 1968 – sändes radiosuccén för första gången på tv. Följaktligen fyller konungariket Mosebacke både femtio och sextio år 2018. Konstigt? Inte för en republikansk monarki som styrs av Vänsterhögerpartiet, där den populäraste orkestern är en kvartett med fem medlemmar och där nationalsången består av tre olika melodier som sjungs samtidigt. Ända sedan den grundades har den lilla fristaten på Söders höjder föredragit kompromiss framför konflikt.
Nyblivne underhållningschefen Tage Danielsson lär ha varit den som kläckte idén till Mosebacke monarki. Fast först ville han göra radio av Grönköpings Veckoblad.
Grönköpings Veckoblad, som kom ut första gången 1902, var – och är – en satirisk månadstidning som driver med svensk titelsjuka och vördnad för överheten med utgångspunkt från en påhittad småstad, belägen mellan Skövde och Hjo.
Veckobladet – vars humor bygger på att driva med nutiden genom ett uppstyltat språk av 1902 års modell – var inte intresserat av att bli radio. Då erinrade sig Hans Alfredson en brittisk filmkomedi som hette ”Biljett till Burgund” (”Passport to Pimlico”, 1949), som handlar om hur en stadsdel i södra London bryter sig ur Storbritannien.
På Radiotjänst i Stockholm fanns det gott om erfarna och kompetenta studentspexare från Uppsala – Hatte Furuhagen, Olle Pahlin och Carl-Uno Sjöblom – bland personalen. Tillsammans med Hans Alfredson från Lund blev de kärnan i den lilla grupp som improviserade och tramsade fram ett drygt hundratal radioprogram fram till 1983. 1961 anslöt sig Tage Danielsson till redaktionen.
I det allra första avsnittet 1958 väljs Sune, tidigare verkmästare på firma Plastsaker & son, till kung över mosebaskiska undersåtar som assessor Hasse Assarsson, lektor Hektor Sektor, frikyrkopastor Sadrak Mesaksson och statsminister Linnea Grind. Bland andra medborgare märks advokaten Henning Penning, konstnären Salvador Dahlberg och sjuksköterskan Rigmor Mortis.
Ute på redden ligger isbrytaren Acne bredvid Tule, den lille halsbrytaren. Från de fromma munkarna i Karlssons kloster hörs psalmsång och vitsar på dålig göteborgska. Den militära planeringen sköts av Nådiga juntan och utanför Hilmers konditori organiseras de kommunala nyårskravallerna.
Om Grönköping vill vara den typiska svenska småstaden så är Mosebacke i högsta grad Stockholm – en förvuxen subarktisk residensstad som sliter hårt med att bli modern, mondän och internationell. Och om Grönköping har stannat i det förra sekelskiftet så hade Mosebacke sina rötter i 1940-talet. Det syns tydligt när radioprogrammet blir tv 1968 och musikanterna i Helmer Bryds eminent five quartet gör entré i hatt, halsduk och svampiga grå överrockar med skärp.
Egentligen är det först med tv-programmen som Mosebacke monarki blir riktigt folkkärt, med sångnummer som ”Madrassen”, om en kavaljer som ringer på dörren hos sitt hjärtas dam med famnen full av blommor, gåslever och champagne (”352 och 65 till ingen nytta för där låg hon redan naken i tamburn”) och ”Norge”, en flammande protestsång föranledd av grannlandets framgångar vid vinter-OS i Grenoble.
”Mosebacke monarki” kallas satir, men programmet har inga likheter med utmanande och samhällsfarliga motsvarigheter som tyska Simplicissimus eller franska Le Canard Enchainé. Humorn i Mosebacke är glad, oförarglig och varm och bygger på ett absurt ordvitsande. En riktigt dålig vits blir riktigt bra när den leder fram till en annan riktigt dålig vits, och en tredje och en fjärde; som i det allra sista programmet från den 16 december 1983, innan redaktionen tågar ut ur studion nynnande på Chopins sorgmarsch:
”Alltför snabba klipp har avslöjats i frisörbranschen och konsumentombudsman Usedom Wollin har granskat frisörernas lockpriser. Resultatet var hårresande. Kunderna har blivit grundligt luggade och i vissa fall till och med renrakade. Visserligen kan man inte skära alla frisörer över en kam, säger Usedom Wollin, men nog kan man undra hur de vågar. Kontrollen kommer nu att permanentas.”
Synd att vi aldrig får möta dem igen. Gärna hade man hört vad nyhetsuppläsaren Manne Drevert kunnat berätta om den mosebaskiska Metoo-rörelsen. Hade pastor Astor Flanell fått sällskap av opinionsbildare som Ebba-Britt Wattström och advokat Elisabeth Fritzi Ritz?