I orten är alla tjejer goda duktiga flickor
Majoritetssvenskens uppfattningar blir till falska sanningar
I orten bor det inga individer. Där bor i stället föreställningar om människor. Alla pratar och tänker lika och äter samma mat och har därför knappt något annat ursprung.
Jag tänker på sociologen Henri Lefebvres tes om det producerade samt reproducerade rummet som, extremt förkortat, innebär att olika rum är socialt konstruerade av människor med hög ekonomisk och social status, vilket andra sedan reproducerar.
Rummet orten reproduceras i Nora Khalils pjäs ”A” på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Elissa (Imenella Mohamed) och Zahra (Helmon Solomon) beskriver som från en instuderingslista vilken typ av plats det är och vilka människor som rör sig i den. Det är, enligt det jag fick med mig, människor som drygt 20 år senare fortfarande lyssnar till Lauryn Hill. Tjejerna är goda, duktiga flickor som väljer att studera i Täby men ändå behåller sina rötter i orten utan att över huvud taget förändras eller ens hamna i större konflikt med sig själva eller området de lever i.
Tjejers plats i orten är att utbilda sig, visa omsorg för sitt hem och beskydda den. Lite som artisten Yasin beskriver det i sin låt ”Hey Rinkeby” när han sjunger ”Kärlek till min syster en vacker advokat / Hon skyddar mig i rätten nu trots att hon har sjal”. När Elissa i ”A” ifrågasätter vännernas gemensamma dröm lämnas ett utrymme för en djupare konflikt dem emellan. Hennes ifrågasättande av sitt liv och sina drömmar skulle kunna utforskas mer men ändå är det som att hon hålls tillbaka. Det kommer aldrig någon riktig katarsis, man lämnas frustrerad över avsaknaden av Elissas svärta. Det finns ingen frigörelse, för det skulle innebära en rejäl uppgörelse med den miljö, orten, som producerats och som hon nu reproducerar.
Myterna om orten befäster falska sanningar som blir de enda trovärdiga berättelserna om människorna där. Jag vill heja på pjäsen ”A” för den är trots allt fin. Men hur jag än försöker hitta vägen in i den fastnar jag i hur begreppet orten används och hur vännerna tillsammans verkar i myten om orten. Det finns inte några egentliga kontraster vännerna emellan. Deras föräldrar eller rättare sagt mammor är som skuggor och fungerar lite som roliga inslag då och då.
Det behövs fler perspektiv som är friare och mer komplexa
Problemet är inte urberättelsen i sig, snarare det lättuggade publikfrieriet som tvingar barn och ungdomar som lever i dessa områden att svälja berättelsen om dem. Deras möjligheter att berätta sina egna individuella historier minskar drastiskt om de aldrig utsätts för någonting annat än majoritetssvenskens uppfattning om orten.
Även musikalen ”Dreamgirls” på Chinateatern fungerar som en reproduktion genom att den inte riktigt fördjupar sig i karaktärernas svärta. Det är en glättig musikal med underbara röster men också väldigt platt. De mest intressanta karaktärerna är Jimmy Early (Prince Mpedzis) och Effie White (Laila Adéle).
I den svenska versionen av musikalen fördjupas inte dessa liv på samma sätt som de gör i den amerikanska. Inte ens när Jimmy rappar ”Jimmy got soul, Jimmy got soul, but Jimmy want more” blir det särskilt desperat. Hans desperation blir mer ett komiskt inslag i den svenska uppsättningen vilket för mig som besökare blir tragiskt. Jimmy blir inte mer än en produkt och en reproduktion i den svenska majoritetsbefolkningens blick. Någon som majoriteten kan fylla med innehåll som överensstämmer med deras föreställningar om vem eller vad han är. Liksom så som det görs med begreppet orten.
Men det finns hopp, till exempel kommande balettdramat på Kungliga Operan: ”Gustavia – Berättelsen om Sveriges okända prins” i regi av Amir Chamdin och med David Nzinga som dramaturg. Där berättas historien om slaven Couchi som på 1750-talet fördes från Västindien till det svenska hovet som gåva och fick namnet Gustav Badin. Bland annat hade han ett hemligt förhållande med prinsessan Sofia Albertina. I DN:s scenhöstbilaga förklarar premiärdansaren Guillaume Diop som gestaltar huvudpersonen att storyn om Gustav Badin är intressant och viktig att lyfta eftersom han är en del av Sveriges historia.
Och där sätter han fingret på det som saknas i det svenska kulturlivet. Vare sig man riktar sig till ungdomar eller inte behöver kulturlivet bli bättre på att bygga pjäser, danser, musikaler på annat än fördomar och myter. Det behövs fler perspektiv som är friare och mer komplexa än de ramar som begreppet orten ger. Och då behövs mångfald i både ålder och etnisk bakgrund.