Tragiskt, vänstern
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-10-18
Malcom Kyeyune till attack mot identitetspolitiken: Vill avskaffa fria ordet
DEBATT. Människans kultur växlar genom tiden. Förnuftstro byts förr eller senare mot romantik, materialism mot idealism, och vice versa. I vissa tider så står förnuftet i fokus, i andra, upplevelsen.
I dag lever vi inte längre i en tid där förnuftet står särskilt högt i kurs. Beroende på vem du frågar så är numera idén om att människor faktiskt kan använda sina hjärnor för att försöka förstå andra människor och världen vi lever i, antingen överspelad eller rent av något förtryckande.
Bakom den senaste tidens kontroverser och drev kring rasism och representation så finner vi en världsbild där upplevelsen och den egna subjektiviteten står i fokus: vita kan varken tala för, diskutera med, eller ens förstå icke-vita bara med hjälp av förnuftet, utan det enda någon som inte vill vara rasistisk kan göra är att lyssna på berättelser från ”representanter”.
Det som är så intressant numera är att ordet ”representant” kommit att betyda något radikalt annorlunda än vad det gjorde för femtio år sedan. En representant är inte längre någon som väljs av den lokala fackföreningen för att medla med arbetsgivaren, inte längre en person som en grupp, efter någon sorts formell process, tilldelar jobbet att representera gruppen.
I går så representerade du bara facket om fackets medlemmar faktiskt hade valt dig som representant, men dagens representanter bryr sig inte längre om någon sådan demokratisk legitimitet. Deras organisationer saknar i regel någon sorts bred förankring ute i samhället, men det är inget problem i en tidsålder då du bara behöver identifiera dig som representativ för att också vara det.
Att vara exempelvis svart ses numera som en gemensam själslig upplevelse i en värld där det finns en sorts ”autentisk svarthet” som vilken svart som helst kan ge uttryck för bara han eller hon vänder blicken inåt och mediterar över sina egna känslor och upplevelser.
En ”representant” är numera en sorts shaman, en mystiker vars jobb går ut på att spå i och kommunicera den ”autentiska upplevelsen” som delas av en tilltänkt grupp. Det fina med detta är att upplevelser är något som ingen utanför gruppen kan eller får försöka sig på att förstå eller problematisera; detta är att utnyttja sitt privilegium och vara en förtryckare.
När författaren Lionel Shriver nyligen bjöds in att hålla ett tal på Brisbanes författarfestival så handlade talet om farorna i de idéer om ”kulturell appropriering” som fått mer och mer fotfäste i debatten på sistone, även hos oss i Sverige. Är det verkligen så radikalt, så ”progressivt”, att som många i dag skandera att vita kvinnor enbart bör eller får skriva böcker med vita, kvinnliga karaktärer, att allt annat är appropriering, förminskande och stöld? Shrivers tal orsakade en gigantisk kontrovers, så det är tydligt att denna fråga både är aktuell och långt ifrån avgjord.
Problemet med att radikalt avfärda vitas, mäns, eller cispersoners författarskap som ”förtryckande” eller ”approprierande” sekunden som dessa författare har mage att skriva om något annat än kloner av sig själva är dock att den enda icke-problematiska genren som återstår är självbiografin. Och ärligt talat: vem av oss vill egentligen leva i en värld där Mona Sahlins Med mina ord utgör någon sorts industristandard för vad vita kvinnor kan tillåtas skriva?
Ännu värre är kanske det dolda antagandet som måste accepteras: människor kan inte använda sitt förnuft och sin empati för att faktiskt försöka förstå andra människor. Det räcker inte med att säga att dessa försök oftast kan vara ytliga och/eller misslyckas: människor KAN inte förstå varandra, punkt slut, och därför så kommer vi alltid att behöva olika ”tolkar” som berättar för oss vad svarta, kvinnor, homosexuella, och andra grupper ”egentligen” tycker.
Korsa inte strömmarna! Försök inte förstå! Människor är svarta lådor på två ben, och den som tar skruvmejseln och försöker förstå vad som försiggår inom andra begår inte bara en form av olagligt upphovsrättsintrång, han eller hon förstör dessutom för den grupp av ambitiösa klättrare som öppet hoppas på en karriär som autentiska representanter. Effekten detta har på politiken är ju ingen nyhet, men det är värt att fundera på vart den här sortens postmoderna frasradikalitet lovar att föra litteraturen som sådan.
Det är uppenbart att ett verk i stil med den berömda antikrigsromanen Johnny var en ung soldat aldrig skulle ha skrivits i en värld som accepterade att empati med andra människors situationer var samma sak som förtryck och stöld. Dalton Trumbo var inte själv förlamad och hade inte själv varit ute i krig.
Det som är tydligt är att Trumbo approprierade andra människors upplevelser och liv för att kunna skriva en berättelse. Det som tyvärr inte är lika tydligt är varför det blivit ett sådant mode att påstå att denna sorts ’appropriering’ alltid måste utgöra någon sorts förtryck.
Litteraturen – precis som all konst – lever och dör på sin förmåga att stjäla det den vill och trotsa alla gränsdragningar. Att delar av vänstern trots allt detta tagit på sig rollen att agitera mot gamla upplysningsideal och för avskaffandet av det fria ordet är en modern tragedi.