Hela Frankrikes grannflicka
Johanna Frändén om France Gall (1947–2018)
”Man borde resa en gigantisk staty av France Gall i polkagris så att alla barn kan slicka hennes fingrar.”
Serge Gainsbourg var 37 år när han blev introducerad för den tjugo år yngre France Gall och gav hennes karriär en smakstart full av fransk dubbeltydighet.
Isabelle Gall föddes i en musikfamilj 1947 – mamma var sångerska och pappa skrev texter åt Edith Piaf och Charles Aznavour – och slog igenom under artistnamnet France Gall i mitten av 60-talet. Som artonåring vann hon Eurovision Song Contest för Luxemburg med Gainsbourg-kompositionen Poupée de cire, poupée de son och blev snabbt sinnebilden för den franska pop-lolitan; en blond, oskuldsfull uppenbarelse som med ljus röst sjöng trallvänliga schlagers med texter som osade av vågade vändningar.
Efter att hon släppt jättehiten Les Sucettes 1967 stängde Gall själv in sig i månader när det gick upp för henne att låten, vars titel betyder slickepinne eller godisklubba, också var full av anspelningar på oralsex. ”Jag kände mig bedragen av hela vuxenvärlden”, har hon berättat i efterhand.
Det var det definitiva slutet på samarbetet med Gainsbourg.
1973 träffade France Gall sångaren och kompositören Michel Berger, som blev hennes livspartner och arbetskamrat fram till hans död 1992. Utan att skriva in sig bland tidens protestsångare radade hon upp slagdängor med personliga politiska budskap, där Résiste och Diego, libre dans sa tête uppmanade till motstånd i popformat.
1987 fick paret en jättehit med Ella Fitzgerald-hyllningen Ella elle l’a och France Galls internationella karriär tog återigen fart.
Tio år senare pensionerade hon sig från den stora scenen när hennes och Michel Bergers dotter Pauline dog i den kroniska sjukdomen cystisk fibros. France Gall hade då i flera år tillbringat sin tid mellan Frankrike och Senegal och gjort sig känd för sitt engagemang i humanitära frågor, ett arbete hon fortsatte med fram till sin död i cancer den 7 januari.
Frankrike har, bara en månad efter rockskalden Johnny Hallydays död, förlorat ännu en nationalikon, som under ett halvt sekel i rampljuset ständigt återuppfann sig själv och den franska musikscenen. Medan franska popidoler som Jane Birkin, Françoise Hardy och senare Vanessa Paradis lanserades med en air av ”Rive Gauche”, de chica kvarteren i södra Paris, var France Gall hela Frankrikes grannflicka.