Filmbranschen gynnar storsäljarna igen
Nya Biopasset skulle lyfta fram smalare film – i stället blev det kändisar och bestsellers
”Utställningar av naturtrogna statyer av berömda människor” – så definierar Wikipedia ett vaxkabinett. Det skulle lika gärna kunna gälla den svenska biorepertoaren.
I veckan avslöjade den nya (efterlängtade) medlemsklubben Biopasset vilka tio filmer som under det kommande året ska erbjudas besökarna till halva priset. ”Ett handplockat utbud av filmer värda en stor publik, men som annars riskerar att försvinna i mängden”, heter det.
I stället har valen nästan uteslutande fallit på de kända förlagorna och kändisarna. Frikort till hela fem så kallade biopics, i tur och ordning om Gucci, Diana, Elizabeth, Eiffel och Elvis. Felix Herngrens dramakomedi Dag för dag är en av två svenska filmer. Den andra är Björn Runges Bränn alla mina brev, efter Alex Schulmans bok. Därtill två utländska filmatiseringar efter storsäljare: Mrs. Harris goes to Paris och Där kräftorna sjunger.
Ändå har filmerna ”valts ut av ett programråd av film- och branschkunniga experter för att skapa ett varierat program från Sverige, Europa och övriga världen”. Pedro Almodóvars senaste film, en av spanjorens minst övertygande hittills, får ensam representera hela den övriga världen.
Branschen fortsätter alltså att sjösätta nya lågvattenmärken i stället för att locka publiken till upplevelser som skulle kunna konkurrera med streamingtjänsternas innehåll. I en tid när den kreativa filmen redan har så lite speltid satsas ännu mer på det redan säljbara.
Det alternativa utbudet syns knappt längre, även profilerade kvartersbiografer kör Bond och Dune för fulla muggar. Svenska filmer som omskrivs utomlands får nästan inget utrymme i salongerna här hemma. Hyllade festivaltitlar går knappt att se kvällstid, ens i Stockholm. Norska dramakomedin Världens värsta människa, som lockar hundratusentals i flera europeiska länder, anses för svår. Liksom finska nagelbitaren Kupé nr 6 eller Jacques Audiards Paris 13:e arrondissement, två andra Canneshyllade filmer som skulle kunna bygga relationer med publiken.
När dessa branschens makthavare bara fortsätter gräva i gamla spår – se om sitt eget hus – är det då konstigt att polariseringen i svensk film är så kraftig?
Graverande nog är Filminstitutet, som annars talar så varmt om mångfald, den aktör som fortsätter sanktionera denna konsoliderade enfald – med en grundplåt på fem miljoner (utöver ordinarie biografstöd, 26 miljoner för 2020, plus 100 miljoner i krisstöd). Detta utan vidare anspråk på programrådets sammansättning. Efter kritiken om styrning är det som om SFI lägger sig platt även på ett område där man lätt skulle kunna spela en viktig roll.
Nog för att pandemin tömt kassan för många, stora som små, men brukar man inte hävda att kristid är lämplig tid för att tänka om och bygga nytt, från grunden?
Nyligen meddelades att Anette Novak, chefen för Statens medieråd och tidigare chefredaktör för Norran, blir den som efterträder Anna Serner på posten som SFI:s vd. Novak har onekligen stora utmaningar framför sig. Olyckligt är att hon inte tillträder förrän sent i vår.
Under tiden kan filmbranschen, med gamla och nya subventioner, ostört odla ensidigheten till nya höjder. Utöver de seriöst sinnade filmaktörerna (de som verkligen riskerar att försvinna i mängden), är biopubliken som vanligt den stora förloraren.