Snyggt men svagt om synd och skam
Lennart Bromander ser en dubbel i Göteborg
Bert Brecht och Kurt Weill skrev De sju dödssynderna i Berlin, men efter Hitlers maktövertagande måste de hals över huvud fly till Paris, där den fick premiär i juni 1933 under den säregna genrebeteckningen ballet chanté, sjungen balett.
De två systrarna Anna I och Anna II utgör två sidor av samma person, den ena sjunger och den andra dansar. De beger sig ut på en odyssé till sju amerikanska storstäder för att kunna tjäna ihop till ett litet hus i Louisiana. Men på vägen upptäcker de hur den genomkommersialiserade världen genererar dödssynder hur de än beter sig. De sju dödssynderna är ett lärostycke med i princip samma poäng som i Den goda människan i Sezuan. Kapitalismen skapar dålig moral.
Att regissören David Radok inte gillar sådan marxistiskt färgad samhällskritik framgår av programbladet till Göteborgsoperans föreställning. Moral är individens ensak menar Radok, och för honom reduceras De sju dödssynderna till något av en medeltida moralitet, modernt färgad. Nu märks inte detta så mycket, publiken bjuds inte på pekpinnar utan får tänka själv.
Utförandet är elegant. Edda Magnason gestaltar Anna I i god Lotte Lenya- och Gisela May-efterföljd, medan Sara Suneson uttrycker den mer extroverta Anna II med precision och smidighet. En manlig barber shop-kvartett kommenterar, och orkestern under Antony Hermus har ypperligt träffat den där speciella tonen av tysk jazzighet i Weills musik. Lars-Åke Thessman har återigen skapat en ursnygg scenografi, grå husfasader, som ger en kuslig de Chirico-stämning runt de båda Annorna.
En av fasaderna vänds till andra akten ut och in och uppenbarar innanmätet i en förmögen mans hus. Han heter Buoso Donati och ligger döende i sin säng medan ett antal otåliga arvingar väntar på frånfället. Här handlar det alltså om ett helt annat verk, Puccinis enaktare Gianni Schicchi. Men onekligen står även här dödssynder i centrum.
Gianni Schicchi är ett genuint roligt stycke, som aldrig förfelar sin verkan, men humor är inte David Radoks starka sida. Han är en driven och erfaren regissör, men jag saknar glimten i ögat. Den underbart spefulla grundtonen i Puccinis musik får inget riktigt sceniskt uttryck. Orkesterns raka, osentimentala spel har heller inte mycket esprit.
Åke Zetterström gör ingalunda bort sig i titelrollen, men han är kapabel till mer psykologiskt differentierad detaljkonst. De giriga ättlingarna gestaltas rutinerat av sångare ur ensemblen och kompletteras av Ingrid Tobiasson, en gäst med markant karaktär som satkärringen Zita. Jung Soo Yun är i blekaste laget som den unge Rinuccio, medan Anna Johansson har fått det höga nöjet att leverera det slagnummer som alla väntar på, ”O mio babbino caro”.